Tillbaka

maj 12, 2005

Mot Peking

Åker till Norrköping om ett par timmar för att prata om Vietnam. Detta på ett möte med en IOGT-NTO-förening i stan. Har du vägarna förbi Trädgårdsgatan 39 vid sjutiden i kväll är du välkommen!

Skrivet av Pierre kl. 14.38 | Kommentarer (2) | Länk till inlägget | TrackBack (0) | Kategori: Personligt , Vietnam

december 10, 2004

Tecken på förändring

Ett litet tecken på att något håller på att hända i Vietnam: Leninparken i centrala Hanoi har bytt namn till "Thống Nhất" (ung. Återföreningsparken – syftande på återföreningen av Nord- och Sydvietnam 1975).

Lenin själv står dock kvar som staty i en annan park, mitt emot arméhögkvarteret, så man kanske ändå inte ska dra allt för stora växlar på namnbytet...

Skrivet av Pierre kl. 15.24 | Kommentarer (1) | Länk till inlägget | TrackBack (0) | Kategori: Vietnam

december 02, 2004

Jag saknar inte McDonalds... så mycket

Först: jag gillar McDonalds. Eller rättare sagt, jag gillar hamburgarna och den friterade potatisen på McDonalds. Bättre än både Max, Burger King och Sibylla om du frågar mig. Jag skäms nästan lite när jag skriver det, men så är det, och nu vet du. Under de besök i Sverige jag har gjort de senaste två åren har jag alltid sett till att besöka dem ett par gånger.

Därmed inte sagt att jag gillar det multinationella, vinstmaximerande jätteföretaget speciellt mycket. De betalar kassa löner, uppfostrar folk till McZombies och försöker lura i oss att deras mat är nyttig. Men jag tar mig rätten att både äta deras hamburgare och kritisera dem. Dubbelmoral? Kanske.

Grejen är att jag inte orkar vara principfast hela tiden. Det är klart att det finns ett antal frågor som jag aldrig skulle kompromissa med, men ibland får man lov att vara lite pragmatisk. Livet är kort och dessutom rätt komplicerat ibland.

McDonalds finns inte i Vietnam. Vet inte riktigt varför, men jag misstänker att deras marknadsundersökningar visar att det skulle vara svårt att hävda sig i snabbmatskonkurrensen här.

Kom just tillbaka efter en fantastisk lunch här i Hanoi. Ett litet hak längre upp på gatan serverar en gudomlig Bún Chả, risnudlar med grillat fläsk och grön papaya i buljong. Man fyller på med chili, peppar och vitlök efter egen smak, och så får man en skål med fräsch grönsallad till. Själva restaurangen består av ett antal låga bord och plastpallar (sådana som man köper för att barnen ska nå upp till handfatet i badrummet, ni vet) på en liten ruffig innergård.

Sa jag att en portion kostar tre kronor? (Nej, de betalar inte heller så bra löner...)

Sen en iskaffe på kafét intill. Det drivs av en kvinna som dessutom är överste i arméns teater, och förutom kalasgott kaffe får man alltid en trevlig pratstund. Vietnamesiskt kaffe smakar inte som något annat. Det är starkt och gott, med en svag chokladsmak. Bäst är det när det avnjuts med en skvätt söt, kondenserad mjölk och is. (Två kronor.)

Så, nej, jag saknar inte McDonalds... så mycket.

Skrivet av Pierre kl. 11.58 | Kommentarer (0) | Länk till inlägget | TrackBack (0) | Kategori: Vietnam

december 01, 2004

Så dags nu – Apple skaffar distributör i Vietnam

Okej, jag tycker ju att det här är en bra nyhet. Antalet datorer växer otroligt snabbt i det här landet, men hittills har Windows i princip hela marknaden. Linux börjar slå igenom i liten skala, medan Apple hittills varit nästan helt osynliga. Nu har de skrivit avtal om att FPT ska distribuera deras prylar här. Sannolikt ett bra val, det är ett företag som växt otroligt mycket bara under de två år jag har varit här.

Är dock en liten aning bitter att detta kommer först nu, två veckor innan jag flyttar hem...

Skrivet av Pierre kl. 12.29 | Kommentarer (0) | Länk till inlägget | TrackBack (0) | Kategori: Vietnam

november 29, 2004

Översvämning – blöt helg i Hoi An

Tyfonen Muifa kom in över Vietnam i torsdags och man har på sina ställen fått upp mot 1250 mm regn på fyra dagar. De senaste rapporterna säger att 36 människor omkommit hittills.

Hoi An (där jag alltså tillbringade helgen) ligger nära kusten, och floden som rinner genom staden har sina tillflöden i de områden där det regnat som mest. Gatorna närmast floden var översvämmade redan när vi kom i fredags, och på lördagskvällen hade vattnet nått ända upp till vårt hotell. Tusentals hus var översvämmade men inga dödsolyckor hade rapporterats som väl var. Folk tog det lugnt ("åh, det här är inga problem, det brukar komma en översvämning var tredje år eller så") och tog sig fram i små båtar på gatorna.

Man upphör aldrig att förvånas över vilken styrka de här människorna har i utsatta lägen. Och så finns det någon slags...fatalism som gör att folk accepterar situationen och försöker lösa problemen utifrån det nya läget. (Den där förmågan att acceptera sitt öde kan onekligen få helt andra, sämre, konsekvenser också, men mer om det någon annan gång.)

UPPDATERING: SvD skriver om hur gamla hus i Hoi An nu hotas av kollaps tack vare översvämningarna. Hoi An är en av mycket få städer i Vietnam som inte förstördes under krigen, och är sedan några år uppsatt på FNs världsarvslista.

Skrivet av Pierre kl. 09.31 | Kommentarer (0) | Länk till inlägget | TrackBack (3) | Kategori: Vietnam

november 19, 2004

Med tårar i ögonen

Ibland är det svårt att förklara för folk vilken särställning man ofta har som svensk i Vietnam. Speciellt bland de som är medelålders eller äldre förstås, de som var med under det amerikanska kriget och som såg Olof Palme demonstrera tillsammans med den nordvietnamesiska ambassadören på Stockholms gator. Det svenska stödet under kriget och åren efter har varit och är betydelsefullt, inte minst känslomässigt.

Idag avslutade jag en femdagars kurs i tidningslayout för tidningen "Unga Talanger" här i Ho Chi Minh-staden. Det blir alltid högtidligt i sådana här sammanhang, ibland så att det är direkt tröttande, men idag kändes det genuint. Jag fick en hel väska med små presenter (hantverk, dukar, väggbonad) och bjöds på lunch som utan problem skulle räcka till middag också.

Med på lunchen var bland annat poeten Thanh Tùng. Han är välkänd i Vietnam, mest känd för en dikt som heter "Thời hoa dỏ" (ung. Den Röda Blommans Tid), som tonsatts och blivit en populär sång. När vi talat om Sverige och Vietnam ett slag reste han sig och komponerade en dikt, tillägnad den ditreste svenske läraren! Med tårar i ögonen pratade han om Olof Palme, Sara Lidman och om kärleken till Sverige. Nu när jag skriver det låter det kanske lätt patetiskt, och visst, han hade druckit en öl eller två, men det var fint. Och det var garanterat första gången jag fått en dikt tillägnad mig.

Skrivet av Pierre kl. 12.53 | Kommentarer (2) | Länk till inlägget | TrackBack (0) | Kategori: Personligt , Vietnam , Vietnam

Med tårar i ögonen

Ibland är det svårt att förklara för folk vilken särställning man ofta har som svensk i Vietnam. Speciellt bland de som är medelålders eller äldre förstås, de som var med under det amerikanska kriget och som såg Olof Palme demonstrera tillsammans med den nordvietnamesiska ambassadören på Stockholms gator. Det svenska stödet under kriget och åren efter har varit och är betydelsefullt, inte minst känslomässigt.

Idag avslutade jag en femdagars kurs i tidningslayout för tidningen "Unga Talanger" här i Ho Chi Minh-staden. Det blir alltid högtidligt i sådana här sammanhang, ibland så att det är direkt tröttande, men idag kändes det genuint. Jag fick en hel väska med små presenter (hantverk, dukar, väggbonad) och bjöds på lunch som utan problem skulle räcka till middag också.

Med på lunchen var bland annat poeten Thanh Tùng. Han är välkänd i Vietnam, mest känd för en dikt som heter "Thời hoa dỏ" (ung. Den Röda Blommans Tid), som tonsatts och blivit en populär sång. När vi talat om Sverige och Vietnam ett slag reste han sig och komponerade en dikt, tillägnad den ditreste svenske läraren! Med tårar i ögonen pratade han om Olof Palme, Sara Lidman och om kärleken till Sverige. Nu när jag skriver det låter det kanske lätt patetiskt, och visst, han hade druckit en öl eller två, men det var fint. Och det var garanterat första gången jag fått en dikt tillägnad mig.

Skrivet av Pierre kl. 12.53 | Kommentarer (2) | Länk till inlägget | TrackBack (0) | Kategori: Personligt , Vietnam , Vietnam

november 16, 2004

Dåligt med wifi i Saigon

Är i Ho Chi Minh-staden hela veckan för att köra kurs i tidningslayout för tidningen "Unga Talanger" (Tài Hoa Trẻ). Har ägnat ett par timmar åt att försöka hitta ett kafé eller ett hotell med gratis wifi, men det verkar svårt. Otroligt märkligt – till och med i gammalmodiga Hanoi har vi ett par kaféer med gratis wifi, och nästan varenda storhotell har det i lobbyn sedan något år tillbaka.

Så om någon känner till någon bra hotspot (gärna centralt) här – hör av er!

[Ho Chi Minh-staden är det officiella namnet, men fortfarande används det gamla namnet Saigon, framförallt av folk som bor här nere. Officiellt finns namnet också kvar, men bara som namn på det mest centrala distriktet i staden.]

Skrivet av Pierre kl. 17.16 | Kommentarer (0) | Länk till inlägget | TrackBack (1) | Kategori: Teknik , Vietnam

november 07, 2004

Hjälp gatubarnen i Hanoi

Här i Hanoi finns ett gatubarnsprojekt som heter KOTO. Lite förenklat kan man säga att de tar hand om utsatta ungdomar, utbildar dem inom restaurangnäringen och hjälper dem att hitta bra jobb. Det är ett fantastiskt projekt som kan visa upp lysande resutlat! En central och helt nödvändig del i projektet är den restaurang de driver i Hanoi. Där sker en del av utbildningen, alla anställda ör tidigare KOTO-elever, och där drar man in stora delar av pengarna som går åt till att driva projektet.

Nu är projektet hotat i och med att man blir av med lokalen. För att kunna fortsätta, och för att kunna få en ännu bättre stabilitet i framtiden vill man bygga ett eget hus. Problemet är bara att det kostar pengar. Omkring $80 000 närmare bestämt. För att finansiera nybygget säljer de nu graverade "tegelstenar" (gjorda i marmor) för $50 (ca 353 kr). Jag tänker köpa en nästa vecka när de har en träff för alla intresserade. Köp en du också!

Kolla in hos bloggaren Our Man in Hanoi för mer information. Har är volontär på KOTO, ansvarig för insamlingen och kan ordna så att även svenskar kan vara med och stödja projektet. Du kan också mejla honom direkt.

Om du är i Hanoi nästa vecka så ordnar KOTO en träff på den nuvarande restaurangen (61 Van Mieu, mitt emot Litteraturens Tempel) torsdag 11 november kl. 18.30. Då får du tillfälle att prata med ungdomarna, smaka på maten och köpa en sten (eller tre) på stället.

Sprid gärna informationen vidare.

Skrivet av Pierre kl. 16.31 | Kommentarer (0) | Länk till inlägget | TrackBack (0) | Kategori: Vietnam

oktober 31, 2004

Känd från teve

Idag blev jag intervjuad av VTV4, vietnamesisk teves internationella kanal. Min kollega Linh ringde i går och och berättade att hennes kusin jobbade på teve och att han hade några frågor, så vi bestämde att vi skulle träffas i dag.

Bakgrunden verkar vara en resa som nästan 200 vietnamesiska artister, skådespelare och andra kulturmänniskor kommer att göra till Sverige i november. Bland annat blev jag tillfrågad vad jag tycker om den traditionella dräkten Ao Dai. Tjena. Det är ju sånt man har välformulerade svar om... eller inte. Oroväckande nog ville de ha svaren på svenska. Vi får väl se vad det dyker upp i för sammanhang.

Skrivet av Pierre kl. 16.27 | Kommentarer (0) | Länk till inlägget | TrackBack (0) | Kategori: Vietnam

oktober 30, 2004

Vardagsäventyr i Hanoi, del 3: Lördagsmorgnar

Jag glömmer det aldrig. Första lördagen i mitt rum här i Hanoi för snart två år sedan. Jag var trött, både av resa, tidsomställning och av alla nya intryck och såg fram emot att få sova ut på morgonen. Så blev det inte.

Halv sju vaknade jag av att det var något som lät. Distat och högt som en halv rockkonsert och svårt att uttyda med nyvakna öron, men ja... det var nog musik. En vietnamesisk sång i högt tempo och på högsta volym som först framfördes av en man, sen av en kvinna och till sist av en barnkör. Nyfikenheten vann över tröttheten och jag släpade mig ut på balkongen. Nedanför mig ser jag en gigantisk trattformad högtalare på en av elstoplarna, liknande dem vi använder för flyglarm hemma i Sverige.

När musiken till sist tystnar börjar pratet. I nästan en timma kan det hålla på, det sägs vara samhällsinformation, men min vietnamesiska är fortfarande inte tillräckligt bra för att jag ska förstå mer än enstaka ord. Ibland hör jag att de pratar om hälsa och droger (vanliga ord i mitt jobb här), men i övrigt har jag ingen aning. Om det skulle bli någon verklig katastrofsituation här skulle jag vara sorgligt oinformerad är jag rädd. (Jag menar, det var ju kompisarna hemma i Sverige som mejlade och berättade att SARS spreds runt om i Vietnam).

Så där har det fortsatt. Varje lördagsmorgon. Någon enstaka gång har jag lyckats somna om, men oftast är det bara att ge upp. Jag har försökt få mina arbetskamrater att inse det märkliga i att sända samhällsinformation vid den här tidpunkten på dygnet, men ingen verkar förstå vad jag pratar om. Alla är ju redan uppe! Har fortfarande inte hittat någon sjusovare i detta land.

Om du själv vill uppleva lite Hanoistämning denna lördagsmorgon kan du lyssna här. [mp3]

Skrivet av Pierre kl. 13.49 | Kommentarer (0) | Länk till inlägget | TrackBack (0) | Kategori: Vietnam

oktober 27, 2004

Vietnam – mer än krig, korruption och fattigdom

Jag har märkt att när jag skriver om Vietnam på bloggen blir det ofta om de mörka sidorna av livet här. Jag skriver om rester av kriget, HIV, censur och vidrig kvinnohandel. Detta är inte riktig rättvisande.

Jag har visserligen också skrivit om saker jag älskar. För det gör jag. Att bara gå ut på gatan är en i grunden helt annorlunda upplevelse jämfört med hur det är hemma. Cykloförarna som sitter och dricker the på trottoaren alldeles vid huset där jag bor, alla gatuförsäljarna som rör sig på gatorna och folket... som alltid har nära till leenden och skratt trots ett bitivs hårt liv.

Och så maten. Det här är nästan omöjligt att beskriva, men bara riset... det är hundra gånger godare än något annat ris jag någonsin smakat. Eller Bun Cha – risnudlar i en buljong med grillat fläsk och grön papaya. De serverar det borta på hörnet, en portion kostar tre kronor.

Vietnam är ett fantastiskt land med ett stolt och otroligt hårt arbetande folk. Efter snart två år här är hjärtat fullt av minnen som kommer att finnas där för evigt. I december flyttar jag hem, men jag kommer alltid att ha ett andra hemland.

Skrivet av Pierre kl. 14.26 | Kommentarer (2) | Länk till inlägget | TrackBack (0) | Kategori: Vietnam

En muta löser det mesta

Korruption är sannolikt ett av de största hindren för utvecklingen i ett land som Vietnam. En mycket stor andel av ekonomin är grå eller helt svart, och mutor och vänskaps- eller släktskapskorruption är vanligt. Undersökningar visar att av det folk betalar när de utnyttjar sjukvården är ca 20 procent de officiella avgifterna. Resten är extra "avgifter" för att ens få träffa läkaren, få ut sin medicin osv. Vill du ha ett jobb inom en statlig myndighet? Det kostar. Det är inte förvånande egentligen – läkare och andra offentligt anställda tjänar bara några hundra kronor i månaden. För att försörja en familj behövs mycket mer.

En av de saker som gör mig mest beklämd är vad detta gör för rättssäkerheten. Här i Vietnam har fattig och rik totalt olika förutsättningar att klara sig ur en situation där polis och rättsväsende är inblandade. Ett smugglingsbrott som ger ungefär ett år i fängelse kan försvinna genom ett par tusenlappar till polisen. Går det vidare till domstol blir det dyrare, säg femton-tjugo tusen.

Det finns dock tecken på att något håller på att förändras. Efter skandalen med landets vice handelsminister och hans son inrättas nu en ny antikorruptionsmyndighet. En annan nyhet är att vice idrottsministern äntligen åtalas för våldtäkten av en 13-årig flicka trots att han försökt muta sig fri med 68 000 dollar.

Skrivet av Pierre kl. 13.59 | Kommentarer (0) | Länk till inlägget | TrackBack (0) | Kategori: Politik & samhälle , Vietnam

oktober 26, 2004

Laglig kvinnohandel

Köp en oskuld i Vietnam. I resan (som kostar $7000 och uppåt) ingår boende, måltider, resor inom landet och ett urval av upp till 3500 landsbygdsflickor. Hittar du någon som passar kan bröllopet vara klart inom sex dagar, självklart först efter att den blivande bruden gått igenom en läkarundersökning som garanterar att hon är oskuld.

Erbjudandet kommer från ett företag i Singapore. De riktar sig främst till rika män från Taiwan, Malaysia och Singapore. Sedan verksamheten startade har de "förmedlat" 1200 kontakter som lett till giftermål.

Tyvärr är det inte ovanligt att rika män i Vietnams grannländer utnyttjar fattigdomen på den vietnamesiska landbygden. Tusentals vietnamesiska flickor gifter sig varje år med utlänningar, vanligast är män från Taiwan och Kina. Flickans familj får pengar, och kanske hoppas kvinnorna på ett bättre liv. Resultatet blir ofta en mardröm, med misshandel, våldtäkter eller rent slavarbete.

Återigen måste man skämmas över det manliga släktet. Sånt här får mig att må jävligt illa.

Skrivet av Pierre kl. 15.59 | Kommentarer (1) | Länk till inlägget | TrackBack (0) | Kategori: Vietnam

Äktenskapsråd? Ring Televerket!

Vill du ha en sång spelad för dig i telefonen? Eller behöver du veta när nästa tåg mellan Hanoi och Hue går? Eller behöver du kanske tips på vad du ska ge din partner i födelsedagspresent? Om du är i Vietnam kan du ringa 1080, en telefonservice som gör mycket mer än Eniro:

Sex is a big issue. In a country where it’s never discussed openly in schools or homes, operators provide a confidential alternative. They also advise on marriage, pregnancy and drug addiction. Those contemplating suicide also turn to them.
Callers don’t have to give names and their questions remain secret. “That’s why many of the clients consider us a very reliable friend,” Phuoc said.
They also can order songs to be sent over the phone for special occasions. The 10,000 on offer include everything from Elvis Presley’s “Viva Las Vegas” to Britney Spears’ “... Baby One More Time.”
And it costs just 6 cents for the first minute and 2 cents for each additional minute.

Saxat från MSNBC.

Skrivet av Pierre kl. 15.31 | Kommentarer (0) | Länk till inlägget | TrackBack (0) | Kategori: Vietnam

oktober 06, 2004

Nyputsat i Hanoi

Gatorna är extra välsopade, ny fasadbelysning har satts upp utanför folkkommitens högvarter och vägarna i stadens centrum kantas av tusentals färgglada fanor. Hanoi är redo att ta emot representanter från 39 länder som deltar i ASEM 5.

ASEM (Asia-Europe Meeting) äger rum varannat år, omväxande i Asien och Europa. I år arrangeras det 7-9 september här i Hanoi. Att mötet hamnat i Vietnam är minst sagt en stor grej för landets regering. Staden är putsad och fejad som aldrig förr (inte ens inför SeaGames i slutet av förra året var det så här tjusigt). Fick veta idag att alla regeringskontor, statliga affärer, skolor och universitet i Hanoi har stängt under två dagar, mest för att trafiken ska bli lite lugnare. Vad mer? Jo, 78 helt nya Mercedes S-klass har specialimporterats inför arrangemanget.

Misstänker att stan kommer att bli i stort sett omöjlig att ta sig fram i under tiden mötet pågår. Senast i lördags morse råkade jag ut för generalrepet av invigningen och fick ta minst tre kilometers omväg för att komma fram till mitt frukostställe. Nåja, man kan ju alltrid ta en skål phở på stället runt hörnet.

Skrivet av Pierre kl. 15.35 | Kommentarer (0) | Länk till inlägget | TrackBack (0) | Kategori: Vietnam

oktober 04, 2004

Super candy!

Här i Hanoi finns ett antal butiker som främst vänder sig till oss utlänningar. Det bästa med de butikerna är inte, som man skulle kunna tro, att man kan köpa Wasa knäckebröd utan att man göra fynd från alla möjliga hörn av världen. Idag bestod det fyndet av japanskt godis: Super Cola. Supersura, colasmakande hårda godisar. Smaken var okej, men förpackningen... kalasfin! Framsidan ser du ovan, komplett med en storögd brunett som säger "It's So Wonderful Candy". Bilden på baksidan är ännu bättre:

"Oh! Super Candy!" Vem kan väl motstå något sånt?

UPPDATERING: En snabb googlesökning visar att jag naturligtvis inte var först med att upptäcka japansk supergodis.

Skrivet av Pierre kl. 20.36 | Kommentarer (2) | Länk till inlägget | TrackBack (0) | Kategori: Vietnam

Vietnamesiska cyberkrigare vägras inträde i USA

Fem av de sex vietnamesiska spelare som kvalificerat sig för World Cyber Games 2004 i San Fransisco, vägras nu inträde till USA. Det arrangerande företaget hade försett dem med alla nödvändiga dokument, men efter intervjuer på den amerikanska ambassaden i Hanoi har fem fått negativt besked, medan den sjätte fortfarande väntar på svar.

Spelen, som sägs vara världens största datorspelsfestival, pågår den 6-8 oktober. Turneringar i Counter Strike, Fifa Soccer 2004, Halo mm står på programmet.

Skrivet av Pierre kl. 12.58 | Kommentarer (0) | Länk till inlägget | TrackBack (0) | Kategori: Vietnam

september 29, 2004

På gränsen till ett nytt liv

Livet för minoritetsfolken i norra Vietnam, vid gränsen mot Kina, håller på att förändras. Fler och fler turister hittar fram till även avlägsna bergstrakter. Med turismen kommer både pengar, ett bättre liv för många och problem.

[Jag skrev den här artikeln efter min resa till Sapa i juli. Den är tidigare publicerad i Internationell Utblick nr 3/04.]

Pai är nitton år. Hon säljer filtar och smycken på marknaden i Sapa, en liten stad uppe i bergen i norra Vietnam. I en sele på ryggen hänger hennes 18-månader gamla son, det märks att han är van. Hon har en dotter också, hon fyllde tre för inte så länge sedan, men hon är oftast hemma i byn.
– Jag bor i en liten by som heter Lao Chai, några kilometer bort. Nä, jag har inte råd att åka motorcykel dit, men det tar bara ett par timmar att gå. Förresten så har vi ingen väg den sista biten, bara stigar.
Hennes man odlar ris och majs på bergssidorna. Hela dalen är full av terrassodlingar, ofta är varje terrass bara ett par meter bred och det blir mycket klättrande upp och ner när man ska jobba på fälten. Klimatet här uppe gör att bönderna bara kan få en skörd om året. Längre ner i dalen kan man få två, i andra delar av Vietnam tre. Några familjer har kunnat spara ihop till en vattenbuffel eller kanske en häst som kan göra arbetet snabbare och effektivare, annars är arbetet helt manuellt.

När jag är på väg i bussen från Lao Cai, där nattåget från Hanoi stannar, upp mot Sapa är det grönt. Bara grönt. Riset planterades på fälten för inte så länge sedan och jag vet inget annat som är så lysande grönt som just de unga risplantorna. Vägen är relativt nyasfalterad, till skillnad från i stort sett alla andra vägar här uppe. Förklaringen är enkel: turisterna har börjat komma.

Sapa grundades av fransmännen under kolonialtiden. Konsuln och andra rika fransmän sökte ett svalt och vackert ställe för sina sommarvillor och fann Sapa. Högt beläget, alldeles invid Vietnams högsta berg, är det sannerligen både svalt och hisnande vackert. Efter förlusten i Dien Bien Phu 1954 försvann fransmännen och staden var mer eller mindre obebodd under några decennier. Undantaget var på söndagarna då marknaden och kyrkan lockade till sig folk från byarna runt omkring.

Inhemska turister började hitta till Sapa redan på 1980-talet, men det är först på senare år som de rikare västerländska och japanska turisterna har kommit. Och med dem kommer pengarna förstås.
– Jag försöker att sälja till turisterna såklart, säger Pai. De har mer pengar än folket från de andra byarna. Jag kommer hit några dagar i veckan, ibland säljer jag ingenting, ibland händer det att jag säljer en broderad filt för 100 000 dong.
100 000 dong motsvarar 50 svenska kronor. Ingen förmögenhet, men i ett land där riset kostar två kronor kilot räcker det ändå en bit. Målet är att stoppa undan tillräckligt så att familjen slipper gå hungrig under vintern, och kanske kunna köpa lite kött till middag någon gång i veckan.

När bussarna från Lao Cai kommer till Sapa på morgonen står ett gäng unga H’mong-flickor där och väntar. Alltid klädda i sina traditionella indigofärgade dräkter, vävda av hampa, och med flätade korgar på ryggen väntar de på turisterna i hopp om att kunna sälja. Produkterna tillverkas hemma i byarna. Broderade filtar och traditionella kläder och smycken har så smått börjat ersättas av nya produkter. Små broderade väskor för mobiltelefoner, kuddfodral eller skjortor i storlek XXL säljer bättre.

Flickorna kommer till stan sju dagar i veckan. Många av dem har aldrig gått i skolan, kanske för att det är för långt att gå eller kanske för att de inte talar vietnamesiska. Undervisningen sker bara på vietnamesiska på de flesta skolorna, även om det finns undantag. Men den främsta anledningen är nog att deras familjer inte kan eller vill vara utan de extra inkomster som barnen drar in. Men det är bara flickor som säljer inne i stan.
– Pojkarna behövs hemma för att vakta bufflarna eller hästarna. Jag vet att de skulle vilja komma in till stan oftare, men jag tror att de är för blyga för att sälja, säger Chai, 13 år.
Hon har gått i skolan ett par år och kan prata lite vietnamesiska. Men hennes engelska är mycket bättre. Hon har en lätt australiensisk accent när hon säger vissa ord, det märks att hon lärt sig språket via turisterna.
– När jag gifter mig och skaffar barn vill jag hellre ha flickor än pojkar säger hon. Flickor är mycket bättre än pojkar på att sälja och tjäna pengar för att hjälpa sina föräldrar.

Minoritetsfolken lever fortfarande enligt sina gamla traditioner. Man ser det i sättet att bygga hus, traditioner kring begravningar, giftermål och inte minst i sättet att klä sig. Det vimlar av exotiska dräkter, och de tas inte bara på för att charma turisterna. Men det finns undantag.
– Jag brukar ha vietnamesiska kläder på mig i skolan säger Lo May, en 17-årig flicka som jag träffar i en Dao-by, Ta Phinh. De är lättare att ha på sig. De traditionella kläderna är vackra, men väldigt tunga och varma.
Hon har gått i skolan i sju år, hennes föräldrar såg till och med till att hon får gå på gymnasiet inne i Sapa. När hon inte är i skolan stannar hon i byn och säljer hantverk till turisterna som kommer. Jordbruket är fortfarande huvudsysselsättningen, men det märks att byn är mer välmående än andra, mer isolerade byar. Husen har visserligen fortfarande stampade jordgolv, men är stabila och välbyggda i trä. På många andra ställen bygger man fortfarande med bambu och lera, en konstruktion som håller max tio år och mindre än så om det kommer kraftiga regn eller översvämningar.

Samma dag som jag ska åka tillbaka till Hanoi möter jag Pai igen. Hon är glad, har just sålt en filt till en fransk kvinna. Vi pratar lite, jag tar några bilder och köper en filt själv. Dubbel lycka.
– Jag tror att jag stannar med min dotter i byn i morgon, säger hon och ler.

Pierre Andersson

Fakta

Minoriteter
Av Vietnams 82 miljoner invånare tillhör över 10 procent någon av landets 54 olika etniska minoriteter. Kring Sapa i norra Vietnam är de största minoriteterna H’mong (ca 750 000 personer i Vietnam) och Dao (ca 500 000 personer i Vietnam). H’mong och Dao, i likhet med de flesta minoritetsfolken i Vietnam finns också i grannländerna Kina, Laos, Myanmar och Thailand, men de har ingen eller liten kontakt med varandra trots att de delar kultur och språk.
De lever fortfarande traditionellt i små byar och lever huvudsakligen på att odla ris, majs, te och sojabönor. På de flesta ställen är det fortfarande fattigt, det är inte ovanligt att en familj har en årsinkomst på några tusenlappar. Tillgången till hälsovård är dålig, och barnadödligheten är dubbelt så hög som det nationella genomsnittet.

Droger
I många av Vietnams bergsbyar har man tidigare odlat stora mängder opium, och en del marijuana. Detta uppmuntrades av fransmännen under kolonialtiden, opiumhandeln var en av de största inkomstkällorna för kolonialmakten.
På senare år har regeringen tillsammans med bland andra UNODC gjort stora insatser för att få bort narkotikaodlingarna och lyckats relativt väl med detta. Odlingar och missbruk finns fortfarande, men i mindre skala än tidigare.
Ett större problem idag är att Vietnam blivit ett transitland för narkotika (mest heroin) som odlas och produceras i Laos. I gränstrakterna och längs transportvägarna ner till kusten kan man tydligt se att narkotikan ”spiller över” längs vägen med stora missbruksproblem som följd.
IOGT-NTO-rörelsens Internationella Institut inleder under nästa år ett projekt tillsammans med lokala grupper i ett antal bergsbyar i Vietnam och Kambodja. Metoden hämtas från ett framgångsrikt projekt i norra Thailand där 110 byar ingår. Tanken är att stärka lokalt engagemang mot droger på olika sätt.

Konflikter om marken
På vissa ställen i Vietnam (främst i de centrala högländerna) har delar av minoritetsbefolkningen länge legat i konflikt med den styrande majoriteten. Bakgrunden är dels att vissa minoritetsgrupper deltog på USA:s sida under kriget, men också kampen om marken. Under 1980-talet svalt folk i Vietnam, risfälten runt Röda flodens och Mekongflodens deltan kunde inte längre försörja den stora befolkningen. Under en period flyttades över 250 000 människor per år från låglandet upp i högländerna, där minoritetsfolket dittills levt tämligen ostörda. Resultatet blev drastiskt minskade landområden, och stora svårigheter för många minoritetsfolk att fortsätta med sitt traditionella jordbruk.
Kampen om marken fortsätter än idag. Regeringen och privata företag har insett hur värdefull marken i högländerna är och allt mer mark tas i anspråk för stora kaffe- eller teplantager. Senast i april var det stora protester och sammanstötningar mellan säkerhetspolis och minoritetsfolk i de centrala högländerna.

Skrivet av Pierre kl. 14.39 | Kommentarer (0) | Länk till inlägget | TrackBack (0) | Kategori: Vietnam

september 28, 2004

Vardagsäventyr i Hanoi, del 2: Att säga hej

Att hälsa på någon i Vietnam är inte så enkelt som att säga "hej" eller "god dag". För att det ska bli rätt bör man först räkna ut vilken status man har i förhållande till den andra personen och anpassa ordvalet efter detta.

Så där är det hela tiden. Ska jag tilltala någon som är yngre kallar jag dem för "em". Om de är ungefär lika gamla kallar jag dem för "anh" om det är en man eller "chi" om det är en kvinna. Om det är någon som är lite äldre, men som jag är bundis med kallar jag dem för "chu" (man) eller "co" (kvinna). Är det däremot någon som är äldre, obekant och med hög status kallar jag dem för "ong" eller "ba". Låter det krångligt? Det är det!

En av de första frågorna man får när man kommer hit och möter vietnameser är hur gammal man är. Inte så konstigt, det är ju en alldeles nödvändig kunskap för att kunna stoppa in mig i rätt fack i ovanstående hierarki. Nu är det ju i och för sig inte bara ålder som avgör, social status spelar också in. Tjejer blir oftare "em", killar oftare "anh", även om de är i samma ålder. (I älskande par är alltid killen "anh" och tjejen "em"). Folk som jobbar i serviceyrken, på barer och restauranger, eller som städare blir oftare "em" i andras ögon oavsett ålder.

Det är svårt att översätta de här orden, men "em" betyder väl ungefär lillasyster/bror, "chi" betyder syster, "anh" betyder bror osv. Jag blir kallas "anh Pierre" av kollegorna och svarar med "em" eller "anh", nästan alla jag jobbar med är yngre än jag.

Tilltalsorden används inte bara om den andra, utan också om en själv, som en ersättning för ordet "jag". Man kan säga "toi tich" som betyder "jag tycker om", men oftare hör man "em tich" om det är en yngre som talar med en äldre. Ännu tydligare blir det till exempel när våra anställda (som är runt 23-28 år gamla) ska hälsa och presentera sig för någon viktig myndighetsperson. Då plockas plötsligt tilltalet "chau" fram, som normalt bara används om barn... "Chau ten la..." ("Jag heter...")

Ja, det är krångligt. Och ja, jag har nog sagt fel hur många gånger som helst. Som tur är är folk ganska förlåtande mot utlänningar (som för övrigt hamnar högt på statusstegen automatiskt). Men det är ruskigt intressant att se hur ett lands kultur och språk speglar sig i varandra.

Skrivet av Pierre kl. 20.53 | Kommentarer (2) | Länk till inlägget | TrackBack (0) | Kategori: Vietnam

september 21, 2004

Vardagsäventyr i Hanoi, del 1: Trafiken

På gatan en strid ström av motorcyklar, cyklar, gatuförsäljare och en och annan bil. Att vänta på en lucka stor nog för att kunna korsa vägen är lönlöst, åtminstone på de stora gatorna, om du inte har tid att vänta ett bra tag. Att springa över vore troligen så gott som självmord, eller åtminstone en garanterat smärtfylld upplevelse. Så vad göra?

"Tänk på en vattenbuffel och rör dig likadant", sa hon, min nyblivna vietnamesiska vän.

Själv rörde hon sig med självklar säkerhet och till synes utan att titta sig omkring även när hon gick över de mest kaotiska korsningarna. Tricket är helt enkelt att bara gå. Långsamt, självklart med viss koll på trafiken (bussar och bilar har en slags självutnämnd förkörsrätt här, i alla lägen), men framförallt förutsägbart. Inga plötsliga ändringar i hastighet eller riktning. Ja, som en vattenbuffel helt enkelt.
Det funkar! Motorcyklarna svischar förbi, ibland lite nära, men man kommer över oskadd och detta ganska smidigt. Den till synes kaotiska trafiken visar sig plötsligt vara ganska följsam och hänsynstagande.

Samma princip gäller när man själv kör motorcykel. Förutsägbarhet är nyckeln. Blicken har man framåt, alltid framåt, man hinner nästan aldrig titta åt sidorna. Istället får man lita på att sitt perifera seende, ta det lugnt nog att hinna bromsa eller svänga undan om något kommer i ens väg. Folk lämnar plats för varandra och oftast funkar det bra.

Ja, relativt bra i alla fall, med tanke på antalet motorcyklar (och det ständigt ökande antalet bilar och bussar) på de ännu ganska smala gatorna i Hanoi. Olyckor händer ändå alldeles för ofta, och inte blir det bättre av att bara ett fåtal använder hjälm eller av att många kör även efter några öl.

Fortfarande efter ett och ett halvt år i Hanoi är trafiken en källa till förundran. Inte bara över att det funkar så pass bra som det ändå gör, också över hur många som är ute och kör klockan sju en söndagmorgon, eller hur mycket man faktiskt kan lasta på en motorcykel. Eller vad sägs om kylskåp (modell större), eller ett tiotal smågrisar eller kanske några gigantiska isblock? Eller cyklarna som används som en slags mobila affärer eller restauranger. Sitter jag utanför huset en halvtimma så har jag haft möjlighet att köpa allt från xoi (klibbigt ris) eller popcorn till sandaler, blommor eller damunderkläder. Allt lastat på cyklar.

Min motorcykel är en billig kinesisk modell av ett märke som ingen annan har hört talas om. 100 kubik är inte så mycket mer än en moped kanske, men det behövs å andra sidan inte. Oftast rullar trafiken inne i stan på i 20-30 km/h, och jag klagar inte. Jag tar mig dit jag behöver mer än tillräckligt snabbt, och jag måste erkänna att jag njuter nästan varenda sekund. Det kan bli tufft att börja åka tunnelbana igen när jag kommer hem.

Skrivet av Pierre kl. 00.40 | Kommentarer (5) | Länk till inlägget | TrackBack (0) | Kategori: Vietnam

september 19, 2004

Internetkaféer i Vietnam stängs efter porrbesök

Myndigheter i södra Vietnam har tvingat 65 internetkaféer att stänga sedan det uppdagats att kunderna både kollat på pornografi och regeringsfientliga sidor, rapporterar Reuters.

Myndigheterna har nyligen byggt upp en speciell polisstyrka som har till uppgift att kontrollera brott och spridningen av "förbjudet material" på internet. De 65 kaféer som nu fått stänga ligger alla i Ho Chi Minh city i södra Vietnam.

Landet har också en brandvägg (i praktiken en per ISP) som filtrerar all trafik på internet. Så vitt jag kan bedöma är det mest regeringsfientliga sajter (utländska dissidentgrupper osv) som är blockerade, men också exempelvis BBC:s sidor på vietnamesiska.

I fallet med de stängda internetkaféerna har myndigheterna dock inte använt sig av brandväggen eller annan elektronisk övervakning. Man har helt enkelt gått in på kaféerna och kollat igenom historiefilerna på de olika datorerna.

Skrivet av Pierre kl. 17.03 | Kommentarer (0) | Länk till inlägget | TrackBack (0) | Kategori: Vietnam

september 17, 2004

HIV – en tickande bomb i Vietnam

I Vietnam är sex en privatsak. Svårigheten att diskutera frågan gör att sexualundervisningen är sorgligt eftersatt på många ställen. Resultatet är hundratusentals tonårsaborter och en tickande HIV-bomb. En av undomsklubbarnaklubbarna vi jobbar med här i Hanoi försöker hitta nya metoder för att hantera problemen.

[Texten är tidigare publicerad i tidningen Internationell Utblick]

Klockan är halv nio, det är söndag morgon och det känns att det kommer att bli en varm dag. I skuggan under några träd utanför en av universitetsbyggnaderna har 30 nya medlemmar i en av studentklubbarna på National Economic University i Hanoi samlats.
Klubbens främsta verksamhet är att informera andra ungdomar om HIV och säker sex. Klubben samarbetar med IOGT Vietnam och många av klubbens medlemmar är också medlemmar där. Delvis på grund av detta har man börjat arbeta mer och mer med alkohol- och droginformation eftersom man ser tydliga kopplingar mellan problemen.
Idag är det dags att prata om säker sex. Det är en del i den utbildning som alla nya medlemmar i klubben får.
Nguyet, en 22-årig tjej och tredjeårsstudent på universitetet, är den som håller i dagens kurs. Hon ställer frågor till gruppen och med en del fnitter kommer diskussionen sakta igång.

Det är inte enkelt att prata om HIV och säker sex i Vietnam. Sex är i allra högsta grad en privatsak. Man kan möjligen prata om det med sina närmaste vänner, men inte inför andra.
– Ja, det är jättesvårt att diskutera sådan här saker, säger Thanh, ordförande i klubben. Det gör också att lärarna inte tar upp problemen i skolan. Vi pratade inte om HIV eller säker sex en enda gång under min högstadietid, fortsätter han. Men i klubben har vi ändå hittat metoder som vi tycker fungerar.

Klubben har, förutom kurser för de egna medlemmarna, en informationsdisk på universitetet dit studenterna kan komma och ställa frågor, och de arrangerar regelbundet seminarier och annan informationsverksamhet. Men de skulle gärna vilja utöka sin verksamhet till högstadieskolor runt om Hanoi.
– Vi tror verkligen att det behövs, säger Nghia, en förstaårsstudent på universitetet som blev medlem i klubben i höstas. Men det verkar svårt, vi vet inte om vi har resurserna. Men framförallt är problemet att lärarna har svårt att acceptera det vi vill göra.
– ”Om de får för mycket information om sex kommer studenterna bara att bli nyfikna och vilja testa mer” är något vi ofta får höra från lärarna, säger Thanh. De tror att information om säker sex kommer att leda till mer problem!

Problemet ligger dock inte bara hos lärarna. Även eleverna tycker att det är besvärligt att prata om frågor som har med sex att göra.
– Jag minns när skolan jag gick på under högstadiet skulle ordna ett möte om HIV och säker sex, säger Hang, en 22-årig tjej från Hanoi. De hade bjudit dit ett par experter och så skulle vi diskutera. Men nästan ingen gick dit! Alla tyckte att det var för privat.
– Det går inte att prata med föräldrarna heller, de säger bara att ”det där är något du kommer att förstå när du är äldre”, säger Hang.
Hon berättar att det finns mycket missuppfattningar om sex bland unga människor:
– Jag läste till exempel i en frågespalt i en tidning om en flicka som inte trodde att det var möjligt att bli gravid under första samlaget, säger Hang. Om unga människor inte ens vet hur det går till när man blir gravid, hur ska de så kunna skydda sig mot sexuellt överförbara sjukdomar?

Media är för många den enda informationskällan när det gäller sex och HIV, men den information som finns där är summarisk och ibland rent felaktig. En del tidningar har frågespalter där man kan få råd och hjälp och det visas en del informationsprogram på TV och radio.
– Den dåliga informationen gör att mycket sprids från person till person istället. Och då kommer det alltid att bli mycket felaktigheter, missuppfattningar och myter som sprids, säger Nghia.

Ungdomar i Vietnam har förstås, precis som ungdomar över hela världen, sex med varandra. Trots att kulturen säger att det är tabu med sex före äktenskapet.
En undersökning från en högstadieskola en bit utanför Ho Chi Minh-staden visar att 80 procent av 15-18-åringarna har en partner. Exakt hur stor del av dem som har haft sex framgår inte av undersökningen, däremot vet man att 30 procent av alla flickorna gjort abort!
I hela Vietnam görs omkring 1,2 miljoner aborter varje år. 60 procent av kvinnorna som gör abort är under 24. Mellan 25 och 30 procent är under 18. En stor andel av dessa aborter beror på oönskade graviditeter innan äktenskapet.

HIV-epidemin i Vietnam är ännu ganska begränsad. Officiellt har omkring 60 000 människor smittats hittills. Även om den verkliga siffran skulle vara betydligt högre är det fortfarande relativt få fall om man jämför med andra länder i regionen.
Omkring 60 procent av de smittade är sprutnarkomaner, de övriga är till stora delar prostituerade. HIV-epidemin verkar ännu inte ha spridit sig till den breda folkmassan, men experter befarar att det bara är en tidsfråga. Utan rätt kunskaper hos befolkningen kan HIV spridas mycket snabbt i Vietnam.

Efter ett tag är det dags för rollspel på kursen. Nguyet presenterar förutsättningarna: ”Föreställ er att ni har varit ihop med er pojk- eller flickvän i över ett år. Hans föräldrar är bortresta ett par dagar och han bjuder hem flickvännen till sig. Efter ett tag kommer det fram att han vill ha sex. Hur skulle ni agera?”
Deltagarna delas in i mindre grupper som först får diskutera olika lösningar och sedan spela upp dem för de andra.
– Nej, jag vill inte.
– Men varför då, tror du inte på vår kärlek?
– Jo, men det betyder väl inte att vi måste ha sex.
– Jamen, snälla, jag älskar ju dig!
– Sluta tjata, du respekterar mig inte när du håller på så där!
Efter ett tag kommer de överens om att vänta och blir sams igen. I nästa rollspel får vi se hur båda vill ha sex, men killen vill inte använda kondom. Med goda argument lyckas hon ändå övertala honom och under stort jubel från publiken tar han fram låtsaskondomen.

Pierre Andersson

Skrivet av Pierre kl. 14.22 | Kommentarer (0) | Länk till inlägget | TrackBack (0) | Kategori: Vietnam

september 15, 2004

Saker att älska med Hanoi

Saker att älska med Hanoi

1. Luncherna på den lilla restaurangen runt hörnet från kontoret. Små plastpallar, låga bord, inrett med kakelplattor på golvet och flagnande färg på väggarna. Här äter man ris med valfria tillbehör, grönsaker, fläsk, kyckling, fisk för under fem kronor måltiden.

2. Kvällsturerna med motorcykeln genom staden. Runt 25 grader varmt, lagom med kortärmad skjorta. En tur bort till fiket vid Hoan Kiem-sjön kanske.

3. Den gamla staden. Vindlande smala gator, nästan omöjligt att lära sig hitta. På en gata säljs bara traditionell medicin, på en annan leksaker och på en tredje finns klockor.

4. Marknaderna. Vimmel och högvis med fräsch och otroligt billig mat.

5. Gatuförsäljarna. Man behöver egentligen inte gå ut på stan för att handla, väntar man ett tag utanför porten kommer det mesta man kan tänkas behöva förbi. Hela soppkök bärs i två korgar över axeln, cyklar används till att sälja allt från blommor och sandaler till klibbigt ris eller sockervadd.

Saker som är svåra att älska i Hanoi

1. Grisslakteriet några hus bort. Varje morgon halv fem kan man höra grisar skrika ut sin dödsångest. Märkligt nog vänjer man sig efter ett tag.

2. Bussarna. Jag är helt för en utbyggd kollektivtrafik, det behövs verkligen här, men när busschaufförerna kör i den smått kaotiska trafiken som om bara de var där blir det jobbigt.

3. Fukten. Efter att ha varit borta i några veckor (och därmed inte kört luftkonditioneringen) kom jag hem till en lägenhet där både lakan, byxor och skor hade möglat.

Skrivet av Pierre kl. 23.41 | Kommentarer (0) | Länk till inlägget | TrackBack (0) | Kategori: Vietnam

september 07, 2004

Det regnar nu

Den som aldrig upplevt ett riktigt tropiskt regn vet inte vad en regnskur är. Plötsligt ter sig även de värsta nordiska skyfallen ganska harmlösa.

Regnet börjar ofta plötsligt, men ändå sällan som en direkt överraskning. Jag menar, folk vet ju om att det är regnsäsong och man har ju alltid med sig regnponchon i moppens bagagekorg. Oftast hinner man in under tak innan man är helt genomsur.

Det regnar nu. Gatorna är nästan tomma, sånär som på en och annan bil och några tappra motorcykelförare som måste fortsätta transportera vad det nu är de transporterar. Gatuförsäljarna har smitit under någon presenning, folk står och väntar inne i affärer eller busskurer på att det ska gå över.

Ljudet är det första man tänker på. Smattret mot hustak, träd och gator kan vara öronbedövande. Som om man satt mitt inne i ett vattenfall. Ja, det är ju det man gör. Och så doften. Det luktar jord och både fuktigt och rent på en gång. Lite som nyupptagna rödbetor.

Dagvattenbrunnar, diken och trottoarkanter är oerhört väl tilltagna i Hanoi. Överdimensionerade med svenska ögon, ändå dröjer det inte många minuter innan vattnet börjar samlas på gatorna. Till en början som strömmar längs med kanterna, allt stridare och djupare ju längre det pågår. Lite senare börjar hela gator vattenfyllas och det är inte längre svårt att förstå varför de bygger så höga trottoarer.

Det regnar nu.

Skrivet av Pierre kl. 11.04 | Kommentarer (3) | Länk till inlägget | TrackBack (0) | Kategori: Vietnam

juli 28, 2004

Ny rapport om mänsklig utveckling

UNDP har släppt sin Human Development Report 2004. Där finns en del intressant läsning.

Några fakta om Vietnam ur HDR 2004 (Motsvarande uppgift för Sverige inom parentes)

Förväntad livslängd: 69,0 år (80,0 år)
Läs- och skrivkunnighet: 90,3 % (...)
HDI (Human Development Index): 0,691 (0,946)
Plats i HDI-rankingen(av totalt 177 länder): 112 (2)
Andel av befolkningen som lever på mindre än 1 dollar om dagen: 17,7 % (...)
Andel av befolkningen som lever på mindre än 2 dollar om dagen: 63,7 % (...)
Andel av befolkningen under 15 år: 31,7 % (17,9 %)
Barn under fem år som lider av undernäring: 33 % (...)
Telefonabonnemang (fasta, per 1000 invånare): 48 (736)
Mobiltelefonabonnemang (per 1000 invånare): 23 (889)
Internetanvändare (per 1000 invånare): 18,5 (573,1)
GDP per capita (US$): 436 (26 929)

Vietnam har förbättrat sitt utvecklingsindex (HDI) något sedan den förra rapporten, men föll jämfört med andra länder från 109:e plats till 112:e. Den förväntade livslängden har ökat något medan läs- och skrivkunnigheten bland vuxna gått ner något.

Skrivet av Pierre kl. 11.28 | Kommentarer (0) | Länk till inlägget | TrackBack (0) | Kategori: Vietnam

juli 27, 2004

Det kallas utveckling (del 2)

En vän till mig berättade om när hon var i Vietnam för tio år sedan. Hon reste i Kina och lyckades muta sig över gränsen uppe i Lao Cai i norra Vietnam, trots att det egentligen borde ha varit omöjligt för utlänningar att resa den vägen. Hon blev tvungen att stanna några timmar. Uppståndelsen var stor, hela personalen kom och tittade på den blonda 24-åriga svenskan. En kvinna kom och ville ge bort sitt barn; hon var övertygad om att barnet skulle få en bättre framtid hos min vän.
Jag var på samma station bara för ett par veckor sedan. Nu för tiden vimlar det av turister där varje dag, både morgon och kväll. Någon enstaka gång lyfts ett ögonbryn eller två när de mer extrema ryggsäcksluffarna kommer förbi med dreads, trasiga kläder och ringar i näsan.

Hon säger att hon inte vet om hon vill åka tillbaka till Vietnam, hon är rädd att bli besviken. Jag kan förstå det. Det hon upplevde i det här landet är en tid som aldrig kommer tillbaka och skillnaderna är många och stora mellan då och nu. Trots att det bara är tio år sedan. Saker händer vansinnigt fort här nu. Nästan varje dag ser jag hus som rivs och nya, större och modernare hus som byggs här i Hanoi. Senare i veckan åker jag tillbaka till Sverige för några veckors semester och jag vet att när jag kommer tillbaka kommer det att finnas ställen i stan där jag knappt känner igen mig.

Ibland sörjer jag att det här landet jag har lärt mig att älska håller på att försvinna. Eller nej, inte försvinna , men det transformeras och förebilderna finns förstås i den moderna västvärlden eller i Japan.

Sen minns jag att folk i det här landet svalt för inte så många år sedan. Jag minns att över 70 procent av befolkningen fortfarande lever som jordbrukare under bitvis mycket svåra förhållanden. Jag minns att en arbetare på landsbygden tjänar 15-20 kronor för en hel dags arbete. Jag minns att det finns områden i det här landet där färre än hälften av invånarna har tillgång till rent vatten.

Det jag vill säga egentligen är väl att utveckling är nödvändigt och i grunden positivt. Det vi med våra ögon ser som ursprungligt, vackert eller kanske charmigt är i många fall ett hårt liv fyllt av lidande och umbäranden. Vietnam kommer att förändras, precis som alla länder gör. Det som är utmaningen, det vi måste se till, är att förbättringarna blir till nytta för alla människor och inte bara några få. Och vi måste göra människor delaktiga och ge dem kontrollen. Vem som kontrollerar utvecklingen i det här landet nu vet jag inte. Kanske är det kommunistpartiet, kanske är det den nya blomstrande marknadsekonomin, kanske rentav Världsbanken. Det är i varje fall knappast folket.

[Det kallas utveckling, del 1]

Skrivet av Pierre kl. 22.18 | Kommentarer (2) | Länk till inlägget | TrackBack (0) | Kategori: Vietnam

juli 23, 2004

Översvämning och fallande träd

Sverige är inte det enda landet som har dåligt väder i sommar. Här i norra Vietnam har det regnat i stort sett dygnet runt den senaste veckan och det börjar ställa till problem. Värst är problemen uppe i nordöstra delarna, där nästan en hel bergsby blev bortspolad häromdagen och tre människor dog. Dessutom har många vägar spolats bort. (Bilden ovan är tagen några mil utanför Lao Cai förra veckan. Både läkarbilen och vår jeep kom över utan missöden). Här i Hanoi står vattnet tidvis högt på gatorna, men vi har inte sett några allvarliga översvämningar ännu.

Däremot föll ett stort träd rakt över en gata inte så långt härifrån idag. Ett par parkerade bilar och någon trafikskylt krossades helt men som väl var skadades ingen människa.

Skrivet av Pierre kl. 22.30 | Kommentarer (0) | Länk till inlägget | TrackBack (0) | Kategori: Vietnam

Vietnam förbjuder "skrämmande frisyrer"

I ett försök att "återställa ordningen på scenen" och för att säkerställa den nationella identiteten har kulturministeriet i Vietnam inför en lag om frisyrer. Regel nummer 47 förbjuder "skrämmande frisyrer, målat eller färgat hår, samt lång och okammat hår" för artister, popband, skådespelare och andra som står på scenen.

Protester från artistsidan har dock framförts, och det är oklart om, och i så fall hur, lagen kommer att tillämpas. Här i Vietnam finns ett talesätt som kan översättas ungefär "Kungens makt slutar vid bygränsen". I många fall är det upp till ledningen för de olika provinserna att tolka och tillämpa lagar, vilket gör att det kan bli väldiga skillnader i olika delar av landet.

I våras ville kulturministeriet förbjuda alla karaokebarer i Vietnam (utom de med utländska ägare). Anledningen var att de ibland används för att dölja prostitution och andra "social evils". Men nu är ju karaoke ett omåttligt populärt nöje för väldigt många vietnameser, och för första gången sedan jag kom till Vietnam fick jag se en verklig debatt i media och bland vanligt folk. Glädjande nog slutade det med att ministeriet drog tillbaka sitt förslag.

Skrivet av Pierre kl. 09.20 | Kommentarer (0) | Länk till inlägget | TrackBack (0) | Kategori: Vietnam

juli 18, 2004

Vietnamkriget fortsätter att döda

Två bröder, 12 och 13 år gamla dödades förra veckan av en explosion orsakad av artilleripjäs från USAs bombningar på 60- och 70-talet. Samma dag dog också Ha Minh Khanh, en 40-årig bonde, när han försökte öppna en 81-mm artilleripjäs han hittat i skogen. Men trots två miljoner dödsoffer under kriget och trots att kriget fortsätter att döda folk än idag finns ingen bitterhet mot amerikaner.

Ett antal liknande olyckor inträffar varje år i Vietnam, främst i de centrala högländerna. Ofta exploderar pjäserna när någon försöker dela dem, dels för att sälja metallen och dels för att komma åt sprängmedlen. I andra fall är det barn som hittat gammal ammunition och börjat leka med den utan att förstå faran.

Under kriget (som här i Vietnam går under namnet "det Amerikanska kriget") fälldes mer än 15 miljoner ton bomber över Vietnam. Tio procent av dessa exploderade aldrig. Dessutom sprutades närmare 31 miljoner liter giftigt avlövningsmedel (Agent Orange och andra liknande gifter) ut över stora delar av mellersta och södra Vietnam. På många ställen finns fortfarande höga koncentrationer av dioxin kvar i jorden eller i bottensediment i fiskdammar. Via grödor och fisk går giftet direkt in i blod och bröstmjölk vilket gör att det än idag föds barn med missbildningar och utvecklingsstörningar som en följd av kriget.

Omkring två miljoner Vietnameser dog under kriget mot USA, och folk fortsätter att dö. Trots detta finns i stort sett ingen bitterhet, inget hämdbegär idag. Amerikaner välkomnas lika hjärtligt till landet som vem som helst annars, samma sak med fransmännen. Befrielsekrigen, först mot fransmännen och efter det mot USA är förstås en viktig del av Vietnams historia, och mittena från kriget hålls levande, inte minst genom gamla kampsånger som fått nytt liv de senaste åren. Trots detta är det som att hela landet säger "det där var då, nu går vi vidare". Fascinerande.

Skrivet av Pierre kl. 22.09 | Kommentarer (0) | Länk till inlägget | TrackBack (0) | Kategori: Vietnam

juli 15, 2004

Värsta piraterna

Vietnam och Kina ligger i topp när det gäller andelen pirakkopierad mjukvara enligt Newsweek. Globalt är omkring en tredjedel av all använd mjukvara piratkopierad enligt notisen, medan siffran i Vietnam och Kina ligger på 92 procent.

Jag är inte förvånad. Det är i stort sett omöjligt att få tag på legal programvara i Hanoi, samma sak gäller för övrigt cd- eller dvd-skivor. Piratkopierade program, filmer och piratkopierad musik säljs helt öppet. En program-cd kostar 5000 VND, det motsvarar 2,50 kr. Man kan köpa hela Adobe Creative Suite för under en tia. Dvd-skivorna kostar omkring 18000 VND, eller nio kronor.

Vad jag förstår så har myndigheterna här börjat titta på problemen. I takt med att Vietnam i allt högre grad deltar i olika internationella samarbets- och handelsavtal ställs ju också högre krav från andra länder. Men än så länge verkar försäljarna klara sig bra (möjligen med hjälp av "avgifter" till polisen), och få tänker egentligen på att det är olagligt. Det är ju det enda som finns.

Skrivet av Pierre kl. 18.35 | Kommentarer (0) | Länk till inlägget | TrackBack (0) | Kategori: Vietnam

Vill du ha mitt jobb?

Jag åker hem till Sverige i december och rekryteringen av min efterträdare är i full gång. Om du är intresserad av att jobba som volontär (vi kallar det projektrådgivare i annonsen) i Hanoi, kolla här!

Skrivet av Pierre kl. 10.31 | Kommentarer (0) | Länk till inlägget | TrackBack (0) | Kategori: Vietnam

juli 14, 2004

Bilder från bergen

Dao-flickor i Muong Hum

Efter en nästan sömnlös natt på tåget (jag låg högst upp och luftkonditioneringen i taket var ovanligt kraftfull, brr) är jag tillbaka i Hanoi efter fyra dagar i Sapa med omnejd. Det var svårjobbat, mest på grund av språket. Det är svårt att hitta guider som pratar mer än några ord av något minoritetsspråk, och ute i byarna kan det vara svårt att hitta någon som kan mer än några ord vietnamesiska. Men efter ett ha besökt ett antal byar, hälsat på hemma hos familjer och pratat med folk på marknaderna tror jag att jag har tillräckligt för att få ihop ett intressant reportage. Mer om detta senare, tills vidare får ni hålla tillgodo med några bilder. (Klicka på länken nedan för att se resten av bilderna).

Pai gifte sig när hon var femton år. Nu är hon nitton och har två barn. Liksom många andra H'mong-kvinnor i området bidrar hon till familjens försörjning genom att sälja hantverk på marknaden.

H'mong-kvinna på marknaden i Muong Hum.

Morgon i Sapa. Bussarna från Lao Cai anländer vid sjutiden och H'mong-flickorna gör sitt bästa för att bli kompis med turisterna i hopp om att få sälja något senare.

I byn Ta Phinh bor ett 25-tal familjer. Majoriteten av dem tillhör Dao-folket.

Hemma hos en Dao-familj i Ta Phinh

Skrivet av Pierre kl. 17.55 | Kommentarer (4) | Länk till inlägget | TrackBack (0) | Kategori: Bilder , Vietnam

juli 09, 2004

Ny dom mot Internetdissident

Litteraturproffesorn Tran Khue, 68 år, dömdes i dag till 19 månader i fängelse för att ha publicerat en text på Internet där han kritiserat Vietnams gränsöverenskommelse med Kina.

Domen är ovanligt mild. Tidigare domar för ungefär samma "brott" har givit 6-8 år i fängelse. Kanske håller omvärldens reaktioner på att göra nytta?

(Tack till Erik för tipset!)

Skrivet av Pierre kl. 20.43 | TrackBack (0) | Kategori: Vietnam

På väg till Sa Pa

Om några timmar sätter jag mig på tåget till Lao Cai för vidare transport upp mot Sa Pa. Tanken är att jag ska göra ett reportage för Utblick, min arbetsgivares tidning, om H'mong-folket.

Sa Pa ligger uppe i bergen i nordvästra Vietnam, relativt nära både gränsen till Laos och Kina. Här finns några av de ca 80 etniska minoriteter som lever i Vietnam, och jag är ganska nyfiken på hur de har det. H'mong-folket är utspridda över Kina, Laos, Thailand och Vietnam och i hundrtals år har de levt bokstavligen utan gränser. Nu lever de i olika länder, alla med olika sätt att behandla och "hantera" sina minoritetsfolk.

Återkommer på onsdag när jag är tillbaka i Hanoi.

(Kvinnan på bilden tillhör Dao, den andra stora minoritetsgruppen i Sa Pa. Kvinnorna i bakgrunden tillhör H'mong om någon undrar.)

Skrivet av Pierre kl. 15.17 | Kommentarer (0) | Länk till inlägget | TrackBack (0) | Kategori: Vietnam

juli 06, 2004

Det kallas utveckling

Det är nog minst sagt annorlunda att vara biståndsarbetare i Hanoi, Vietnam nu än för, låt säga, femton år sedan. Då hade Vietnam just öppnat sig för omvärlden och börjat införa sin renoveringspolitik (doi moi) och slagit in på vägen mot det man nu kallar en socialistisk kapitalism. Då var gatorna ännu fyllda av cyklar, att ha motorcykel var fortfarande ganska exklusivt och bilar ska vi inte prata om.

Nu strömmar turisterna och utländskt kapital in. Vietnams ekonomi växte med över sju procent på bara första halvåret i år. Nu finns här rikedomar, om än bara hos några få. För varje vecka kommer fler bilar ut på Hanois små gator, dagligen påbörjas nya kontors- eller bostadskomplex. Gamla hus rivs för att ge plats åt bredare vägar.

Då var telefonnätet outbyggt och inte särskilt tillförlitligt. Nu finns med mobiltelefonmaster till och med uppe i bergen i norr. Vi kallar det utveckling, och visst är mycket av det fantastiskt, och visst har människor det generellt mycket bättre. Det gäller också oss utlänningar förstås. Nu kan vi köpa pizza och kaffe latte och gå på luftkonditionerade gym. Och så har vi Internet! När jag var här 1998 fanns kanske fem Internetkaféer i hela Hanoi. Nu finns över 1500. För något år sedan introducerades ADSL och nu kan jag enkelt prata med de där hemma, uppdatera en blog, skicka bilder till tidningsredaktioner eller kolla på Aktuellt. Isoleringen från vännerna och hela samhällslivet i Sverige blir så otroligt mycket mindre. För femton år sedan fick man förlita sig på brev (det kan fortfarande ta en månad för vanliga brev att ta sig mellan Sverige och Vietnam) eller risiga telefonlinjer till skyhöga priser.

Utvecklingen går åt rätt håll. Faktiskt. Fattigdomen är mindre i Vietnam, för bara några år sedan svalt folk fortfarande i landet. Som vanligt finns det baksidor. Pengarna som kommer in i landet fördelas otroligt ojämlikt. Vi snackar ny BMW eller Mercedes kontra en årsinkomst på 250 dollar. Ja, årsinkomst. Korruptionen är vidrig, det går inte att lita till rättssystemet och det sociala skyddsnätets maskor är minst sagt vida. Och så har vi de växande problemen med droger, speciellt bland unga. Och HIV förstås, en tickande bomb, ingen vet riktigt hur stort problemet är.

I våra projekt försöker vi komma till rätta med en del av det där, åtminstone för människorna vi jobbar med. Det händer ofta att jag tvivlar på nyttan av det vi gör här, men så händer det där lilla. En gnista som tänds i ögonen hos studenterna man har jobbat med ett tag. En gnista av engagemang och en vilja att förändra till det bättre. Det räcker.

Skrivet av Pierre kl. 14.15 | Kommentarer (4) | Länk till inlägget | TrackBack (0) | Kategori: Vietnam

juni 29, 2004

Sex meter hår

Vietnamesen Tran Van Hay, 67 år, har inte klippt sig sedan han var 36. Enligt lokala tidningar har hans hår hunnit bli 6,2 meter långt. Han hoppas nu på att få sin hårlängd registrerad i Guinness World Records, där det tidigare rekordet mäter 5,15 meter. Läs mer på BBC News.

Skrivet av Pierre kl. 12.45 | Kommentarer (0) | Länk till inlägget | TrackBack (0) | Kategori: Vietnam

juni 26, 2004

Begravningen

I två dagar har jag hört det. Ljudet av de traditionella vietnamesiska instrumenten när de spelar de långsamma och lite sorgliga tonerna som hör till en begravning. Strax efter soluppgången börjar det. Med bara några korta avbrott fortsätter det hela dagen. Musikerna verkar otröttliga, liksom begravningssällskapet. Med vita band knutna runt sina huvuden dricker de sprit, äter, pratar och dricker lite mer.

Själv ligger jag i sängen och väntar på att kvartsfinalen i EM, Sverige-Holland ska börja. De håller till i ett tält en bit bort på gatan, och även om jag stänger alla fönster och dörrar hör jag musiken och deras tidvis högljudda samtal. Inte ens teven tar bort ljudet.

Det är sällan helt tyst här. Varje lördagsmorgon vaknar jag klockan sex av kommunala högtalarmeddelanden. Exakt vad de säger vet jag inte, min vietnamesiska är fortfarande för dålig, men man säger mig att det är allt från anti-knarkpropaganda, till uppmaningar om att inte skaffa hund (de sprider tydligen sjukdomar).

Kvartsfinalen börjar kvart i två i natt. Kanske är begravningen klar då.

Skrivet av Pierre kl. 19.05 | Kommentarer (0) | Länk till inlägget | TrackBack (0) | Kategori: Längre texter , Vietnam