augusti 2009 Archives

Hemma

TrackBacks (0) Kommentarer (4)

En vecka efter att vi kom till förlossningen, nästan på klockslaget, får vi lämna Huddinge och K78, neonatalavdelningen. Det känns bra. Nu kan vi börja hitta våra egna rutiner och livet blir onekligen lite mer avslappnat hemma. Dessutom hann vi hem precis till avspark i bajenmatchen.

***

De här extra dagarna på Huddinge har fört med sig positiva saker. En av dem är att vi har haft kontakt dygnet runt med superproffsig och erfaren personal - vi har samlat på oss mycket tips och råd som skulle ha tagit lång tid att få annars.

***

När personalen på K78 möter en ny förälder säger de alltid ett "grattis". Alltid. Och det funkar! Med ett för tidigt fött barn eller som i vårt fall misstänkt sjukdom är det lätt att oroskänslorna tar över. Ett enkelt grattis får en att se det positiva i sammanhanget - vi har ju fått ett barn! Banalt kanske, och visst ser man igenom det efter ett tag, men ändå: Det hjälper.

***

Över hundra personer jobbar på K78, personalstyrkan är lika stor dygnet runt. Jag satt på akutsal fyra i två dygn med Greta och såg hur de jobbar med barnen i kuvöserna och med föräldrarna och när jag tänker på det så kommer nästan tårarna igen. Hjältar är vad de är, inget mindre.

***

Jag ser fram emot första promenaden med Greta i barnvagnen.

Vilken resa det blev, de första dagarna i ditt liv. Först ett tillstånd som närmast påminner om förvåning - titta det blev faktiskt ett barn, ett riktigt levande barn som vi ska ta hand om. Sen glädje, massor av glädje, frustration och osäkerhet och mer glädje.

Sen blev det jobbigt.

greta.jpg


Samma dag som vi skulle åka hem från BB såg barnmorskan något som fick henne att rusa ut och hämta läkaren. Det visade sig att du krampade lite med högra armen och handen. Jag är inte säker på att jag ens hade sett det om de inte sagt något.

Efter det gick det snabbt. Någon timma senare var vi flyttade till K78, neonatalavdelningen på Huddinge, och doktor Martino stod där med en stor apparat och gjorde en ultraljudsundersökning av ditt huvud. Han letade efter blödningar och andra förändringar men fann ingenting konstigt.

Du kopplades upp till monitorer som visade puls, andning och hjärnverksamhet. Lite senare gjordes ett riktigt EEG, inte heller det visade något avvikande. Först efter en magnetkameraundersökning ett par dagar senare fick vi besked om vad som egentligen var fel. Också här drog det ut på tiden, ditt fall är tydligen ovanligt och Karolinskas främsta experter kallades in för att titta på bilderna.

I förmiddags kom doktor Martino in på vårt rum. Du låg i mammas knä och ammade, jag satt i sängen med datorn i knät. Jag förstod att det var nu vi skulle få veta. Sedan den där förmiddagen var kramperna borta, visst skulle väl doktorn säga att nu var du frisk och varsågod och åk hem?

Nej. Bilderna visade några små vita prickar på båda sidorna i hjärnan, något fler på vänster. Små, små områden som inte fått tillräckligt med syre, troligen dagarna innan förlossningen.

Fan heller, inte mitt barn, inte Greta. Kolla på henne, hon är ju helt perfekt.

Så här är det: Det finns en god chans att varken du eller någon annan kommer att märka av de här prickarna. De sitter i ett område som skulle kunna påverka din motorik framöver, men ett barns hjärna är utvecklingsbar på ett helt annat sätt än en vuxens. Signalerna hittar nya vägar och kommer fram ändå.

Det finns också en chans att du kommer att märka av dem. Läkarna vet inte, vi kommer att märka det i takt med att du växer, utvecklas och blir större.

Greta, du är speciell. Oavsett vad det här kommer att föra med sig i framtiden så är det en bra sak. Jag älskar dig mer än något annat och kommer att göra allt, precis allt som står i min makt, för att du ska få ett fantastiskt liv.

Vi ska upptäcka världen tillsammans, du och jag och mamma. Det kommer att bli bra det här.

Pappa

Kommentarer