maj 2006 Archives

Kjell Häglunds skriver en lysande krönika i Dagens Media. Precis som många andra har han reagerat på uttalandet om bloggar från Niklas Silow, redaktionschef på Aftonbladet. Silow har bland annat sagt att "Bloggarna har helt andra sanningskrav än vi. Vi publicerar inte lösa rykten utan har helt andra krav än bloggarna."

Kjell Häglund svarar:
"För oss som faktiskt läser Aftonbladet framgår det ju tydligt att det enda sanningskravet tidningen inte tummar på är att, typ, uppgifterna ska ha stått på nätet. ("Är vi hundra på att detta stått på nätet?" "Japp, jag har dubbelkollat."Tryckt på F5-tangenten?" "Japp." "Bra, kör!")"

Häglund tar upp flera exempel: Ett där Aftonbladet lyfte upp extrem Scientologpropaganda från nätet och presenterat det som seriös forskning. Ett annat där man på en helsida slog upp lösa rykten om att tv-serien Vänner skulle återuppstå. Detta trots att ett stort antal bloggar redan natten innan granskat och dementerat ryktet. "Helt andra sanningskrav" var det ja.

"Att Sveriges största tidning gör löp på extremistpropaganda, att den systematiskt plockar hårresande uppgifter från nätet för att sedan, vid behov, skylla på just "nätet" och "bloggarna", är fan så mycket farligare än att enskilda bloggare skvallrar om politruker."

Safa Younuis Salim, 13 år, överlevde genom att låtsas vara död. Soldaterna som stormade in kvart över sju på morgonen den 19 november dödade hennes familj. Safa överlevde för att hennes bror föll över henne. Hon överlevde för att hans blod rann över henne. För att hon höll andan och låtsades vara död.

I massakern dödades 24 civila irakier, däribland ett flertal barn och en 77-årig man i rullstol. De första officiella rapporterna berättade att omkring 15 irakier "dött av en vägbomb". Senare ändrade man sig och sade att de "dödats i korseld mellan soldater och motståndsmän sedan en soldat dödats av en bomb".

Nu vet vi bättre. Vittnen berättar att det i själva verket var en blodig massaker av oskyldiga civila. Livrädda, krigströtta, avtrubbade och hormonstinna soldater som mördar. Ja, vi har sett det förut.

John Murtha, kongressledamot från Pennsylvania och uttalad krigsmotståndare klargör också att det inte fanns några skjutande motståndsmän på plats:
"The reports that I have from the highest level, no firing at all. No interaction. It was an explosive device which killed a marine. From then on, it was purely shooting people inside the houses and in a taxi."

Massakern, som först avslöjades av Time i slutet av mars, har fått sorgligt lite uppmärksamhet i Sverige. En DN-artikel publicerad i går talar om att "en påstådd massaker på oskyldiga civila i Irak kan nu än mer undergräva opinionsstödet i USA för Irakkriget". Finns det verkligen något förtroende kvar att undergräva?

Se också Lennart Franzell: Haditha och USA

Uppdatering: Ser att DN äntligen har vaknat.

I Kambodja har premiärminister Hun Sen låtit meddela att regeringen förbjudit det planerade tredje generationens mobiltelefonsystemet. Detta efter en kampanj där fruarna till ett antal regeringsledamöter protesterat, oroade för att det mer tekniskt avancerade systemet skulle medföra en stor spridning av "obscena bilder".

I ett tal på en pagod i Phnom Penh förklarade Hun Sen varför Kambodja ännu inte är redo:
"Do not yet start the mobile phone services through which the callers can see each others' images. Maybe we can wait for another 10 years or so until we have done enough to strengthen the morality of our society."

De senaste dagarna har det pågått en diskussion på ett antal bloggar (se exempel hos Erik Stattin, Jonas Morian, Rosmarie eller hos "Wille") om vilka lagar som egentligen ska tillämpas när det gäller bloggar och yttrandefrihet.

Diskussionen gäller bland annat det faktum att bloggar inte automatiskt faller under Yttrandefrihetslagen, YGL. För att den ska gälla oss bloggare krävs nämligen att vi registrerar en ansvarig utgivare hos Radio- och tv-verket. Registreringen kostar dessutom 2000 kr, ganska mycket för en privatpublicist. Vissa verkar uppfatta detta som att man måste betala för sin yttrandefrihet. Riktigt så är det inte.

Så vad är skillnaden? Som jag uppfattar saken är det så här: du kan skriva precis samma saker på din blogg, oavsett om den har ansvarig utgivare (och faller under YGL) eller ej. Samma saker (olaga hot, förtal, hets mot folkgrupp osv) är åtalbara, oavsett om de publiceras på den här bloggen eller på aftonbladet.se.

Det finns förstås några skillnader. Under YGL är det ansvarig utgivare som åtalas, i annat fall är det skribenten. En annan skillnad är hur åtalet går till: tryckfrihetsmål med jury om det faller under YGL, allmänt åtal i annat fall. Men brotten man åtalas för är de samma, straffskalorna likaså såvitt jag vet.

Den viktigaste skillnaden är kanske denna: utan YGL gäller inte meddelarfriheten på samma sätt. Om någon offentligt anställd lämnar känsliga uppgifter till media som ligger under TF eller YGL får inte den personens chefer ens efterforska vem som lämnat uppgiften, och det är straffbart för redaktionen att röja källan. Detta gäller inte en blogg som står utanför YGL.

PUL då? För de sajter som står under YGL är det kristallklart: PUL gäller inte. För oss vanliga bloggare måste man gå till en HD-dom för att få besked. I Ramsbro-fallet slog HD fast att PUL inte ska tillämpas så länge den publicerade texten har "ett journalistiskt ändamål att informera, utöva kritik och väcka debatt om samhällsfrågor av betydelse för allmänheten". Inga problem där alltså, åtminstone inte för de flesta av oss.

Slutligen: Visst borde det vara enklare att registrera en blogg på Radio- och TV-verket. Men att som libertarianen Wille tala om "licens för yttrandefrihet" tycker jag är missvisande.

När Sveriges Radio tvingade utmärkta tidningen Public Service att byta namn blev det nya namnet Re:Public Service. Bara det är ju smått genialt.

Nästa steg var att sälja det gamla utgivningsbeviset till högstbjudande på Tradera. Tidningen Axess såg länge ut att vinna ganska billigt, men i förmiddags gav sig en ny aktör in i auktionen. Priset trissades snabbt från 20000 kronor till 140300 spänn.

Vem köparen är? Enligt Svd:s Martin Jönsson är det inga mindre än, just det, Sveriges Radio. Ibland kommer hjälpen från oväntat håll.

Uppdatering:
Resumé har kommentarer från både Ira Mallik, chefredaktör, och från Sveriges Radio.

I senaste numret av CAP&Design (troligen ännu bara hos prenumeranterna) publiceras min intervju med Khoi Vinh, ny designchef på nytimes.com.

Khoi Vinh själv skriver om det han kallar för en "shockingly large feature article on me" här.

Så har vi fått det bekräftat igen: den farligaste platsen för kvinnor är hemmet.

221 fullbordade våldtäkter per månad, 48 misshandelsfall varje dag. Och det är bara de fall vi vet om.

Och så säger folk att feminismen "gått till överdrift".

Ursäkta, jag tror jag måste gå och spy.

Den senaste tiden har vi sett tecken på att något håller på att förändras i Vietnam. Ett antal stora korruptionsskandaler har avslöjats, ministrar och andra höga samhällsfunktionärer har fått avgå. Gradvis har också kritik mot samhällssystemet blivit synlig i media, något som var näst intill otänkbart för bara ett par år sedan.

Ett (litet) exempel är en intervju med Tran Quoc Thuan, "deputy director of the National Assembly Office" i dagens Thanh Nien.

Han talar om att samhället måste omstruktureras, och att den enda församlingen i Vietnam som faktiskt väljs av folket, måste få större makt:

"We must restructure it so that there are no overlaps among parliament, executive, and the judiciary. The National Assembly must really represent the people and work for their rights."

Man kan också ana att Tran Quoc Thuan tagit intryck av det samarbete mellan parlamentet i Vietnam och den svenska riksdagen som pågått i ett antal år:

"In Scandinavian countries, prime ministers and ministers are not parliament members. In our country they are [parliament members]. Then whom can they supervise or question? It looks like they are both players and referees in the game."

Lyssnade på Joe Trippi på Nätrot i dag. Han är mannen bakom Howard Deans kampanj inför presidentvalet 2004, en kampanj som fått stor uppmärksamhet. Inte minst för att man med hjälp av bloggar och internet lyckats engagera en väldig massa människor (och samla in väldigt mycket pengar) med små resurser.

Trippis huvudpoäng har dock bara delvis med bloggar att göra: Nyckeln till att engagera folk är att visa att deras åsikter och synpunkter betyder något. Genom att öppna vägar direkt från gräsrötterna till kampanjledningen, och framförallt genom att ledningen vågade lyssna och visa att man kunde förändras, kände folk att det var DERAS kampanj. DERAS kandidat.

Visst kan webben, bloggar, forum och smarta meetup-tjänster vara en hjälp i detta. Men kärnan, den verkliga lösningen är fortfarande detta enkla och samtidigt ack så svåra: demokrati.

"Med reguljärflyg hade Lars Danielsson kunnat åka fram och tillbaka till Bangkok från 4 500 kronor." skrev Aftonbladet häromdagen. Upprördheten över att Lars Danielsson inte åkt billigast möjliga turistklass till Bangkok var stor.

Problemet är ju bara att det bara finns typ tre biljetter på ett år till det priset. Kollade just vad det skulle kosta att åka i november. God framförhållning, dessutom är jag flexibel när det gäller exakt restid.

Resultat: Närmare 10000 kr, via Kuala Lumpur med byte på 14 timmar. Totalt tar resan (en väg) över 30 timmar. Ja, DET vore ju att använda skattepengar effektivt.

Någon gång under vintern 1990 satt jag under en vecka i en liten trähytt, kanske fyra meter från en landningsbana på en flygbas i Heden utanför Boden. Jag gjorde lumpen som väderbiträde. Inne på F13 höll vi till med meteorologerna, strax under flygledartornet, men ute på fältövning var vi hänvisade till nämnda trähytt. (Instrumenten man läser av står strax utanför).

I samma trähytt satt flygledaren. Här fanns ingen radar, bara en radio och ett enkelt hjälpmedel som kan pejla in från vilken riktning radiokommunikationen (och därmed flygplanet på väg in för landning) kommer.

Det var en show. Att dirigera tio-tolv plan, på väg in för landning ungefär samtidigt, med låga moln och höga berg runtomkring... det var ruskigt imponerande.

Jag kom att tänka på det när jag såg den här videon med FedEx-plan som landar på flygplatsen i Memphis under ett oväder:

Via Kottke.

Göran Greider skriver om kritiken mot Hamasministerns besök i Malmö i dagens Metro:

Den är ju så skenhelig. Israel är en ockupationsmakt som bedriver statsterrorism mot det palestinska folket – där några sedan försvarar sig med en annan terrorism. I båda fallen drabbas oskyldiga. Ändå måste det ju vara ockupationsmakten, med sina överlägsna militära resurser, som bär det moraliska huvudansvaret för att få stopp på mördandet.

Självklart är det så. Våldet är avskyvärt, från båda håll. Att vi för en dialog med Israel är givet, och bra. Lika givet borde det vara att föra en dialog med den valda regeringen i Palestina.

Läs det Anna Toss skriver om Reclaim the city och polisens hanterande av situationen.

Hon var på plats tillsammans med sin 13-åriga dotter och fick dessutom se sina söner bli gripna av polisen. (Detta trots att de bara fredligt följt med i/titta på en demonstration som av många dessutom uppfattades som laglig.)

"Jag fick frågan om hur det kändes att se mina barn gripas av polisen - jag lovar att försöka beskriva det vid tillfälle. Men det som bekymrar mig mest är hur mina barn uppfattar polisen, lagen och samhället efter i måndags. Inte med något större förtroende."

Adrenalin, del 1: Poliser och huliganer
Adrenalin, del 2: Ohörsamhet mot tjänsteman
Adrenalin, del 3: En rädd polis är en dålig polis