Stockholms Fria publicerar ett internt brev där miljöpartiets Peter Eriksson analyserar orsakerna till partiets opinionsras.
Ett av de stora problemen enligt Eriksson verkar vara att partiet alltmer ses som "stolliga och verklighetsfrämmande", särskilt efter den senaste kongressen:
"...de tunga besluten där partistyrelsen fick stryk eller gav med sig, och som påverkar debatten och bilden av oss i större utsträckning, är medborgarlön och att avskaffa räntan. De två frågorna kommer att hänga kvar och förfölja oss under lång tid."
Om visionen om ett räntefritt samhälle säger han:
"Det här beslutet går tyvärr inte att försvara. Varje försök innebär att man hamnar i ett ännu värre läge. Man kan försöka skämta bort det med att vi redan är nära en nollinflation och extremt låg ränta men det räcker inte när det blir allvar mot erfarna journalister. För mig känns det här oerhört jobbigt."
Jag förstår Peter Erikssons frustration. Jag såg en del av debatterna på SVT24 och bland ombuden verkar det onekligen finnas gott om folk som verkar tycka att det är viktigt att kritisera än att förändra.
Samtidigt väcker det återigen frågan om relationen mellan ett parti och dess medlemmar. Intern demokrati ses som viktigt, men inte sällan också som något som skapar problem. Samma paradox finns i alla partier. En av förklaringarna till att den blir extra tydlig i miljöpartiet är sannolikt den stora graden av öppenhet.
Så vad göra? Jag tror att det är livsviktigt för partierna att involvera sina medlemmar mer - inte mindre. Om de som genomför den dagliga "realpolitiken" inte har tillräckligt tät dialog med de som beslutar om partiprogrammet blir glappet för stort.
Ett stort glapp leder till att ledningens pragmatism går för långt, samtidigt som gräsrötternas krav blir allt mer orealistiska. Det vinner ingen på i längden.
Leave a comment