De två senaste åren har jag av olika anledningar befunnit mig i Kambodja under 1 maj. Jag var där på tillfälliga uppdrag från min tjänst i Hanoi, och jag grämer mig fortfarande en aning över att inte ha fått uppleva ett förstamajfirande i Vietnam.
Åren innan sålde jag ETC runt vänsterpartiets tåg i Stockholm, på Medborgarplatsen och i Kungsträdgården.
I år hamnade jag i Gävle av alla ställen. Pratade på ett seminarium som arrangerades av den lokala s-föreningen innan demonstrationen - inte särskilt välbesökt, men med intresserade åhörare.
Att demonstrera med socialdemokraterna har ju sina sidor. De sitter vid makten och kraven och kritiken måste därmed riktas någon annanstans. Det blir mest försvar av kollektivavtalen och en och annan attack på borgarna. Ylva Johansson höll precis ett sådant tal i Gävle - förutsebart, trist och för långt. (Den lokala SSU-ordföranden, Ellinor Eriksson, 16 år, höll däremot ett kanontal!)
Vänsterns tåg i Stockholm verkar ha varit det mest intressanta även i år. Ali Esbati är besviken på medias rapportering, och han har onekligen en poäng:
"Första maj är också faktiskt den enda dagen på hela året då man kan samla många tusen människor i Stockholm, utan att ens bli omnämnd i tidningen. Det är helt omöjligt att lyckas med det annars. I år gick ungefär tio tusen personer i vänsterns tåg i Stockholm. Noll spaltmilimeter i de stora tidningarna."
Också Emma skriver om vänsterns tåg, hon reagerade på den "mossiga och osakliga" retoriken:
"Förutom att inleda varje stycke med det staliniststiffa utropet "Kamrater", anspelades det hej vilt på gamla tiders marxistiska klasskampsterminologi. Det utdelades klumpiga vänsterkängor åt allt från rasismens "fula tryne", till bankdirektörer "med fallskärmar stora som cirkustält" och någon diffus överklass i sjurummare på Strandvägen (och jag tror det var Djursholm eller Danderyd också, allt finns inte med i det skrivna talet)."
Jag har också hört Kalle Larsson förstamajtala och visst är det mycket "kamrater" och ett högt tonläge. Samtidigt... man måste tillåta sig att bli förbannad ibland! Och även om ord som "klasskamp" känns som 1972 så finns det ju fortfarande en del att hämta hos marxismen. Typ.
Leave a comment