Okej. På allvar. Andreas Ekströms blogg Nya Ordlekar är ruskigt bra. Personligt utan att bli privat och ofta så välformulerad att undertecknad skäms för att (ibland) ta betalt för att skriva.
För ett par veckor sen skrev han (jag tappade hans rss-flöde och ligger lite efter) om hur många av de politiska bloggarna är "tvärsäkra, högdragna, småskurna" och hur de innehåller "oändliga tirader om detaljer i ett petimätertonläge som gör allt för att undvika större perspektiv och framför allt, det allra värsta, aldrig gör en ansträngning för att förstå vad motparten menar"
Sant förstås. Särskilt det sista. Skriver man en text som är politisk är genast vargflocken där och river och sliter. Inget fel i det, men allt för ofta är fokus just på detaljerna. Försöker man lyfta diskussionen till ett något vidare perspektiv anklagas man för att "inte ha några argument". Suck.
Andreas skriver också om folk som väljer att blogga eller kommentera anonymt. Visst, för vissa kan det vara en nödvändighet, men det bidrar onekligen till ett råare diskussionsklimat:
"Anonymiteten ger varje person möjlighet att kräkas ur sig saker man aldrig skulle släppa ifrån sig om ens namn var känt. När man måste stå för vad man säger formulerar man sig med större omsorg, både om sig själv och andra.
Ett sådant filter är inte censur. Det är civilisation."
"Ett sådant filter är inte censur. Det är civilisation."
Ett var ett bra uttryck.
Annica
Jag hittade ditt fina beröm av en slump. Tack Pierre, it made my day!
Varsågod! :-)
Eftersom att Andreas inte har kommentarfunktion som kommenterar jag här. :) Att blogga anonymt är tyvärr ibland en nödvändighet, av samma anledning som Andreas inte vill tillåta kommentarer i sin blog. En mejladress är inget som garanterar att man vet vem man har att göra med, och ett mordhot känns beydligt mindre stressande om man vet att personen antagligen inte vet vart man bor.
Jag var optimist på nätet i början, stoltserade gärna med vem jag var i yttrandefrihetens och den öppna dialogans namn. Tyvärr har jag fått lov att omvärdera det något. Men, som vanligt är det ju som kvinna man har störst anledning att vara rädd. För jag antar att ni hört talas om killar som hänger ut sina ex på nätet, tjejer som blir telefonterroriserade för att de tackat nej till att ha nätsex med någon kille, o.s.v. Jag säger vem jag är. Jag är kvinna, jag är feminist. Lägg till mitt namn och adress så blir det helt plötsligt en riskfaktor. Har ni tänkt på det grabbar?
Självklart finns det anledning att vara anonym för en del (vilket både jag och Andreas skriver), och jag inser också att kvinnor är extra utsatta. Fördjävligt men sant.
I många fall (de flesta) tror jag inte att anonymiteten beror på hot eller rädsla för hot utan på att det är så mycket enklare. Man kan vara hur osaklig och otrevlig som helst och behöver inte kunna stå för det efteråt. Trist.
Det är verkligen en otäck dimension av öppenheten. Jag har själv på grund av mitt yrke som journalist vid något enstaka tillfälle utsatts för lite besvär, tack och lov inga explicita hot, men ändå. Det tar en del kraft. Samtidigt är det ju så att ju fler vi är som kör öppet och berättar vilka vi är, desto mer bidrar vi till att samhället och diskussionerna förblir öppna. Min adress sätter jag inte ut, och jag står heller inte i telefonkatalogen. Men min jobbmobil och min mejladress är offentliga, och jag måste ändå säga att jag har haft glädje av det till 99 procent. Så jag hoppas, Ace, att du ändå vill vara en av dem som vågar! Kanske är det bättre att du tar bort din adress ur telefonkatalogen, om du ändå vill känna dig tryggare. Lycka till med din lysande blogg, hur du än väljer.