Kvotera mera

Det var länge sant att Sverige och övriga nordiska länder låg i topp när det gäller andelen kvinnor i parlamentet. Efter att kvinnor fick rösträtt i de nordiska länderna omkring 1920 (Finland var först ut 1906) steg andelen kvinnor i parlamenten sakta men säkert. 20-procentsgränsen passerades på 1970-talet och 30 procent uppnåddes på 1980-talet.

Problemet är det stannade där. Varken Danmark, Norge, Finland eller Island har någonsin haft mer än 40 procent kvinnor i sina lagstiftande församlingar. I Sverige sjönk kvinnorepresentationen i riksdagen för första gången efter valet 1991. Bara tack vare debatten som startades av de så kallade stödstrumporna och hoten om att bilda ett kvinnoparti tog sig partierna i kragen och såg till att fler kvinnor hamnade på listorna. Det är också därför Sverige idag har en relativt bra kvinnorepresentation i riksdagen: 45,3 procent av våra riksdagsledamöter är kvinnor efter det senaste valet.

Men vi ska inte tro att vi är bäst i världen. I topp ligger nämligen Rwanda, med en kvinnorepresentation på 48,8 procent. Där, liksom i många andra utvecklingsländer, vill man inte vänta i åttio år på att "steg-för-steg-strategin" som vi tillämpat i norden ska slå igenom.

Trenden generellt i världen går istället mot kvotering. I Rwandas fall är kvoteringen inskriven i konstitutionen, i andra länder sker den genom lagstiftning eller via frivillighet. Costa Rica är ett exempel där man har kvotering inskriven i vallagarna. Där hoppade man från ett val till ett annat från 19 procent kvinnor i parlamentet till 35 procent. Kvotering fungerar!

Den klassiska invändningen mot kvotering (hörs ofta från liberalt håll) brukar gå ut på att det räcker att ta bort de formella hindren för kvinnor för att de sedan ska kunna "tävla på lika villkor" mot männen. Är det bara jämnt på startlinjen har man inga problem och meriterna är det som får avgöra. I det här lägret ser man kvotering snarare som en slags omvänd diskriminering och därför orättvis. (Se till exempel högergruppen Centrum för rättvisa och hur de drev fallet med kvoteringen till juristlijen i Uppsala).

Problemet med liberalernas resonemang är att det inte funkar. Även om alla formella hinder för kvinnorepresentation är borttagna så kvarstår andra. Det kanske är jämnt på startlinjen, men om kvinnor tvingas springa med skosnörena hopknutna blir loppet knappast rättvist ändå. Den strukturella diskrimineringen, gubbväldet, finns ju kvar. Kvinnor har fortfarande inte halva makten och hela lönen om man säger så.

Därför är kvotering och annan form av positiv särbehandling rättvist. Vi behöver helt enkelt ett system som kompenserar för strukturella orättvisor. Varför inte en lag som kräver att vartannat namn på partilistorna inför valet är kvinnor?