Jag har märkt att när jag skriver om Vietnam på bloggen blir det ofta om de mörka sidorna av livet här. Jag skriver om rester av kriget, HIV, censur och vidrig kvinnohandel. Detta är inte riktig rättvisande.
Jag har visserligen också skrivit om saker jag älskar. För det gör jag. Att bara gå ut på gatan är en i grunden helt annorlunda upplevelse jämfört med hur det är hemma. Cykloförarna som sitter och dricker the på trottoaren alldeles vid huset där jag bor, alla gatuförsäljarna som rör sig på gatorna och folket... som alltid har nära till leenden och skratt trots ett bitivs hårt liv.
Och så maten. Det här är nästan omöjligt att beskriva, men bara riset... det är hundra gånger godare än något annat ris jag någonsin smakat. Eller Bun Cha – risnudlar i en buljong med grillat fläsk och grön papaya. De serverar det borta på hörnet, en portion kostar tre kronor.
Vietnam är ett fantastiskt land med ett stolt och otroligt hårt arbetande folk. Efter snart två år här är hjärtat fullt av minnen som kommer att finnas där för evigt. I december flyttar jag hem, men jag kommer alltid att ha ett andra hemland.
Jag har spenderat lite tid i Laos, granne med Vietnam och ett av världens fattigaste länder. Där ska folk helst inte skulle tala med västerlänningar enligt påbud från ovan. Trots deras armod och deras fötryckta situation har jag ingen annanstans träffat på folk som verkar besitta ett sådant inre lugn och en sådan positiv livssyn alldeles trots desras besvärliga omständigheter.
Ja, Laos är också intressant och absolut värt ett besök. Fattigare än Vietnam men med en större andel bilar i huvudstan... och kulturellt mer likt Thailand än Vietnam tycker jag nog. Åtminstone i Vientiane, som ligger så när Thailand att alla verkar välja Thailändsk teve istället för Laotisk. Och så kan man äta kanelbullar på det skandinaviska bageriet om man är sugen på sånt.