På gatan en strid ström av motorcyklar, cyklar, gatuförsäljare och en och annan bil. Att vänta på en lucka stor nog för att kunna korsa vägen är lönlöst, åtminstone på de stora gatorna, om du inte har tid att vänta ett bra tag. Att springa över vore troligen så gott som självmord, eller åtminstone en garanterat smärtfylld upplevelse. Så vad göra?
"Tänk på en vattenbuffel och rör dig likadant", sa hon, min nyblivna vietnamesiska vän.
Själv rörde hon sig med självklar säkerhet och till synes utan att titta sig omkring även när hon gick över de mest kaotiska korsningarna. Tricket är helt enkelt att bara gå. Långsamt, självklart med viss koll på trafiken (bussar och bilar har en slags självutnämnd förkörsrätt här, i alla lägen), men framförallt förutsägbart. Inga plötsliga ändringar i hastighet eller riktning. Ja, som en vattenbuffel helt enkelt.
Det funkar! Motorcyklarna svischar förbi, ibland lite nära, men man kommer över oskadd och detta ganska smidigt. Den till synes kaotiska trafiken visar sig plötsligt vara ganska följsam och hänsynstagande.
Samma princip gäller när man själv kör motorcykel. Förutsägbarhet är nyckeln. Blicken har man framåt, alltid framåt, man hinner nästan aldrig titta åt sidorna. Istället får man lita på att sitt perifera seende, ta det lugnt nog att hinna bromsa eller svänga undan om något kommer i ens väg. Folk lämnar plats för varandra och oftast funkar det bra.
Ja, relativt bra i alla fall, med tanke på antalet motorcyklar (och det ständigt ökande antalet bilar och bussar) på de ännu ganska smala gatorna i Hanoi. Olyckor händer ändå alldeles för ofta, och inte blir det bättre av att bara ett fåtal använder hjälm eller av att många kör även efter några öl.
Fortfarande efter ett och ett halvt år i Hanoi är trafiken en källa till förundran. Inte bara över att det funkar så pass bra som det ändå gör, också över hur många som är ute och kör klockan sju en söndagmorgon, eller hur mycket man faktiskt kan lasta på en motorcykel. Eller vad sägs om kylskåp (modell större), eller ett tiotal smågrisar eller kanske några gigantiska isblock? Eller cyklarna som används som en slags mobila affärer eller restauranger. Sitter jag utanför huset en halvtimma så har jag haft möjlighet att köpa allt från xoi (klibbigt ris) eller popcorn till sandaler, blommor eller damunderkläder. Allt lastat på cyklar.
Min motorcykel är en billig kinesisk modell av ett märke som ingen annan har hört talas om. 100 kubik är inte så mycket mer än en moped kanske, men det behövs å andra sidan inte. Oftast rullar trafiken inne i stan på i 20-30 km/h, och jag klagar inte. Jag tar mig dit jag behöver mer än tillräckligt snabbt, och jag måste erkänna att jag njuter nästan varenda sekund. Det kan bli tufft att börja åka tunnelbana igen när jag kommer hem.
Skojigt att återuppleva gamla minnen. Vi cyklade en vecka i Hanoi i början av 90-talet (det var väl enklare då) och fick rådet: "Titta bara framåt, aldrig bakåt."
Ett råd som passar även i andra livets skiften naturligtvis.
Oj, vad jag känner igen mig. Upplevde exakt samma skräckfyllda skepsis över att korsa gatorna när jag var i Hanoi.
Men otroligt nog går det. Och man vänjer sig. Så efter ett tag lullar man över de knökade korsningarna som om man promenderade runt i Gamla Stan.
För oss blev Temple of Litterature en avkopplande oas i det annars ganska hektiska Hanoitempot. Dit kunde man gå, sjunka ner på en bänk i skuggan och koppla av med en bra bok.
Bengt: Jag vet inte om trafiken var mindre kaotisk i början av nittiotalet... Men det är ju enorma skillnader bara mellan 1998, när jag var här förta gången, och nu. Då var det fler cyklar och fortfarande ganska ovanligt med bilar. Nu ser man fler varje vecka...
Eva: Ja, Litteraturens Tempel är ett bra ställe att fly till när det blir för mycket, men caféerna runt Hoan Kiem, eller restaurangerna med de små plaststolarna vid kanten av West Lake är ganska bra de också. Och inte går man väl ända bort till Litteraturens Tempel? Man tar ju moppen!
Hur funkar det med lösspringande hundar? I Thailand såg jag ofta hundar som var påkörda. Hur är det med olyckor med människor inblandade? Hur klarar barnen trafiken? Olyckor verkade vara ganska vanligt i Thailand och jag kom själv bara minuten efter en tragisk olycka skett mellan en lastbil lastad med cement som mosat en liten buss. Bilarna verkarde vara i ganska dåligt skick överlag.
Annica
Det finns inte mycket vilda hundar här, däremot är det ganska många som låter sina hundar röra sig fritt in och ut ur huset och ute på gatan. Man kan väl säga att de som överlever in i vuxen ålder blir ganska street-wise, kollar sig för innan de går ut på gatan osv. Jag misstänker att många blir påkörda, men har faktiskt aldrig sett en överkörd hund här.
Trafiken är, precis som i Thailand, ett stort problem förstås. Inne i stan händer inte så mycket dödsolyckor (men mindre sammanstötningar ser man nästan varje dag). Ute på landet, där hastigheten är större sker det däremot en hel del allvarliga olyckor. Men generellt är ändå hastigheterna här lägre än i Thailand, men det kommer väl att ändras i takt med att vägarna blir bättre.
När jag var på väg ut till vår träningscenter i går såg jag av en händelse den första korsningen i Hanoi som fått separata rödljus för de som ska svänga vänster (för högersvängade har det funnits ett tag), men nya filindelningar och hela köret. Kommunistiska Ungdomsunionen var där med sina blå skjortor och röda vimplar (och megafoner) för att vinka fordonen till rätt fil och utbilda folket i trafikvett. Så jag antar att det går framåt...