Att hälsa på någon i Vietnam är inte så enkelt som att säga "hej" eller "god dag". För att det ska bli rätt bör man först räkna ut vilken status man har i förhållande till den andra personen och anpassa ordvalet efter detta.
Så där är det hela tiden. Ska jag tilltala någon som är yngre kallar jag dem för "em". Om de är ungefär lika gamla kallar jag dem för "anh" om det är en man eller "chi" om det är en kvinna. Om det är någon som är lite äldre, men som jag är bundis med kallar jag dem för "chu" (man) eller "co" (kvinna). Är det däremot någon som är äldre, obekant och med hög status kallar jag dem för "ong" eller "ba". Låter det krångligt? Det är det!
En av de första frågorna man får när man kommer hit och möter vietnameser är hur gammal man är. Inte så konstigt, det är ju en alldeles nödvändig kunskap för att kunna stoppa in mig i rätt fack i ovanstående hierarki. Nu är det ju i och för sig inte bara ålder som avgör, social status spelar också in. Tjejer blir oftare "em", killar oftare "anh", även om de är i samma ålder. (I älskande par är alltid killen "anh" och tjejen "em"). Folk som jobbar i serviceyrken, på barer och restauranger, eller som städare blir oftare "em" i andras ögon oavsett ålder.
Det är svårt att översätta de här orden, men "em" betyder väl ungefär lillasyster/bror, "chi" betyder syster, "anh" betyder bror osv. Jag blir kallas "anh Pierre" av kollegorna och svarar med "em" eller "anh", nästan alla jag jobbar med är yngre än jag.
Tilltalsorden används inte bara om den andra, utan också om en själv, som en ersättning för ordet "jag". Man kan säga "toi tich" som betyder "jag tycker om", men oftare hör man "em tich" om det är en yngre som talar med en äldre. Ännu tydligare blir det till exempel när våra anställda (som är runt 23-28 år gamla) ska hälsa och presentera sig för någon viktig myndighetsperson. Då plockas plötsligt tilltalet "chau" fram, som normalt bara används om barn... "Chau ten la..." ("Jag heter...")
Ja, det är krångligt. Och ja, jag har nog sagt fel hur många gånger som helst. Som tur är är folk ganska förlåtande mot utlänningar (som för övrigt hamnar högt på statusstegen automatiskt). Men det är ruskigt intressant att se hur ett lands kultur och språk speglar sig i varandra.
Ååh, jag brukar bli sugen på att åka tillbaka till Hanoi när jag läser i din blogg. Men nu sitter jag nästan och hoppar vid skrivbordet!
Jag minns när jag skulle försöka lära mig det där och gick runt hemma och testpresenterade mig för olika personer i olika fack. Ååh, vad jag skulle göra mycket för att få åka tillbaka!
Du är så välkommen! Jag lovar att bjuda på lunch.