På gränsen till ett nytt liv

Pai är nitton år. Hon säljer filtar och smycken på marknaden i Sapa, en liten stad uppe i bergen i norra Vietnam. I en sele på ryggen hänger hennes 18-månader gamla son, det märks att han är van. Hon har en dotter också, hon fyllde tre för inte så länge sedan, men hon är oftast hemma i byn.
– Jag bor i en liten by som heter Lao Chai, några kilometer bort. Nä, jag har inte råd att åka motorcykel dit, men det tar bara ett par timmar att gå. Förresten så har vi ingen väg den sista biten, bara stigar.
Hennes man odlar ris och majs på bergssidorna. Hela dalen är full av terrassodlingar, ofta är varje terrass bara ett par meter bred och det blir mycket klättrande upp och ner när man ska jobba på fälten. Klimatet här uppe gör att bönderna bara kan få en skörd om året. Längre ner i dalen kan man få två, i andra delar av Vietnam tre. Några familjer har kunnat spara ihop till en vattenbuffel eller kanske en häst som kan göra arbetet snabbare och effektivare, annars är arbetet helt manuellt.

När jag är på väg i bussen från Lao Cai, där nattåget från Hanoi stannar, upp mot Sapa är det grönt. Bara grönt. Riset planterades på fälten för inte så länge sedan och jag vet inget annat som är så lysande grönt som just de unga risplantorna. Vägen är relativt nyasfalterad, till skillnad från i stort sett alla andra vägar här uppe. Förklaringen är enkel: turisterna har börjat komma.

Sapa grundades av fransmännen under kolonialtiden. Konsuln och andra rika fransmän sökte ett svalt och vackert ställe för sina sommarvillor och fann Sapa. Högt beläget, alldeles invid Vietnams högsta berg, är det sannerligen både svalt och hisnande vackert. Efter förlusten i Dien Bien Phu 1954 försvann fransmännen och staden var mer eller mindre obebodd under några decennier. Undantaget var på söndagarna då marknaden och kyrkan lockade till sig folk från byarna runt omkring.

Inhemska turister började hitta till Sapa redan på 1980-talet, men det är först på senare år som de rikare västerländska och japanska turisterna har kommit. Och med dem kommer pengarna förstås.
– Jag försöker att sälja till turisterna såklart, säger Pai. De har mer pengar än folket från de andra byarna. Jag kommer hit några dagar i veckan, ibland säljer jag ingenting, ibland händer det att jag säljer en broderad filt för 100 000 dong.
100 000 dong motsvarar 50 svenska kronor. Ingen förmögenhet, men i ett land där riset kostar två kronor kilot räcker det ändå en bit. Målet är att stoppa undan tillräckligt så att familjen slipper gå hungrig under vintern, och kanske kunna köpa lite kött till middag någon gång i veckan.

När bussarna från Lao Cai kommer till Sapa på morgonen står ett gäng unga H’mong-flickor där och väntar. Alltid klädda i sina traditionella indigofärgade dräkter, vävda av hampa, och med flätade korgar på ryggen väntar de på turisterna i hopp om att kunna sälja. Produkterna tillverkas hemma i byarna. Broderade filtar och traditionella kläder och smycken har så smått börjat ersättas av nya produkter. Små broderade väskor för mobiltelefoner, kuddfodral eller skjortor i storlek XXL säljer bättre.

Flickorna kommer till stan sju dagar i veckan. Många av dem har aldrig gått i skolan, kanske för att det är för långt att gå eller kanske för att de inte talar vietnamesiska. Undervisningen sker bara på vietnamesiska på de flesta skolorna, även om det finns undantag. Men den främsta anledningen är nog att deras familjer inte kan eller vill vara utan de extra inkomster som barnen drar in. Men det är bara flickor som säljer inne i stan.
– Pojkarna behövs hemma för att vakta bufflarna eller hästarna. Jag vet att de skulle vilja komma in till stan oftare, men jag tror att de är för blyga för att sälja, säger Chai, 13 år.
Hon har gått i skolan ett par år och kan prata lite vietnamesiska. Men hennes engelska är mycket bättre. Hon har en lätt australiensisk accent när hon säger vissa ord, det märks att hon lärt sig språket via turisterna.
– När jag gifter mig och skaffar barn vill jag hellre ha flickor än pojkar säger hon. Flickor är mycket bättre än pojkar på att sälja och tjäna pengar för att hjälpa sina föräldrar.

Minoritetsfolken lever fortfarande enligt sina gamla traditioner. Man ser det i sättet att bygga hus, traditioner kring begravningar, giftermål och inte minst i sättet att klä sig. Det vimlar av exotiska dräkter, och de tas inte bara på för att charma turisterna. Men det finns undantag.
– Jag brukar ha vietnamesiska kläder på mig i skolan säger Lo May, en 17-årig flicka som jag träffar i en Dao-by, Ta Phinh. De är lättare att ha på sig. De traditionella kläderna är vackra, men väldigt tunga och varma.
Hon har gått i skolan i sju år, hennes föräldrar såg till och med till att hon får gå på gymnasiet inne i Sapa. När hon inte är i skolan stannar hon i byn och säljer hantverk till turisterna som kommer. Jordbruket är fortfarande huvudsysselsättningen, men det märks att byn är mer välmående än andra, mer isolerade byar. Husen har visserligen fortfarande stampade jordgolv, men är stabila och välbyggda i trä. På många andra ställen bygger man fortfarande med bambu och lera, en konstruktion som håller max tio år och mindre än så om det kommer kraftiga regn eller översvämningar.

Samma dag som jag ska åka tillbaka till Hanoi möter jag Pai igen. Hon är glad, har just sålt en filt till en fransk kvinna. Vi pratar lite, jag tar några bilder och köper en filt själv. Dubbel lycka.
– Jag tror att jag stannar med min dotter i byn i morgon, säger hon och ler.

Pierre Andersson

Fakta

Minoriteter
Av Vietnams 82 miljoner invånare tillhör över 10 procent någon av landets 54 olika etniska minoriteter. Kring Sapa i norra Vietnam är de största minoriteterna H’mong (ca 750 000 personer i Vietnam) och Dao (ca 500 000 personer i Vietnam). H’mong och Dao, i likhet med de flesta minoritetsfolken i Vietnam finns också i grannländerna Kina, Laos, Myanmar och Thailand, men de har ingen eller liten kontakt med varandra trots att de delar kultur och språk.
De lever fortfarande traditionellt i små byar och lever huvudsakligen på att odla ris, majs, te och sojabönor. På de flesta ställen är det fortfarande fattigt, det är inte ovanligt att en familj har en årsinkomst på några tusenlappar. Tillgången till hälsovård är dålig, och barnadödligheten är dubbelt så hög som det nationella genomsnittet.

Droger
I många av Vietnams bergsbyar har man tidigare odlat stora mängder opium, och en del marijuana. Detta uppmuntrades av fransmännen under kolonialtiden, opiumhandeln var en av de största inkomstkällorna för kolonialmakten.
På senare år har regeringen tillsammans med bland andra UNODC gjort stora insatser för att få bort narkotikaodlingarna och lyckats relativt väl med detta. Odlingar och missbruk finns fortfarande, men i mindre skala än tidigare.
Ett större problem idag är att Vietnam blivit ett transitland för narkotika (mest heroin) som odlas och produceras i Laos. I gränstrakterna och längs transportvägarna ner till kusten kan man tydligt se att narkotikan ”spiller över” längs vägen med stora missbruksproblem som följd.
IOGT-NTO-rörelsens Internationella Institut inleder under nästa år ett projekt tillsammans med lokala grupper i ett antal bergsbyar i Vietnam och Kambodja. Metoden hämtas från ett framgångsrikt projekt i norra Thailand där 110 byar ingår. Tanken är att stärka lokalt engagemang mot droger på olika sätt.

Konflikter om marken
På vissa ställen i Vietnam (främst i de centrala högländerna) har delar av minoritetsbefolkningen länge legat i konflikt med den styrande majoriteten. Bakgrunden är dels att vissa minoritetsgrupper deltog på USA:s sida under kriget, men också kampen om marken. Under 1980-talet svalt folk i Vietnam, risfälten runt Röda flodens och Mekongflodens deltan kunde inte längre försörja den stora befolkningen. Under en period flyttades över 250 000 människor per år från låglandet upp i högländerna, där minoritetsfolket dittills levt tämligen ostörda. Resultatet blev drastiskt minskade landområden, och stora svårigheter för många minoritetsfolk att fortsätta med sitt traditionella jordbruk.
Kampen om marken fortsätter än idag. Regeringen och privata företag har insett hur värdefull marken i högländerna är och allt mer mark tas i anspråk för stora kaffe- eller teplantager. Senast i april var det stora protester och sammanstötningar mellan säkerhetspolis och minoritetsfolk i de centrala högländerna.