En vän till mig berättade om när hon var i Vietnam för tio år sedan. Hon reste i Kina och lyckades muta sig över gränsen uppe i Lao Cai i norra Vietnam, trots att det egentligen borde ha varit omöjligt för utlänningar att resa den vägen. Hon blev tvungen att stanna några timmar. Uppståndelsen var stor, hela personalen kom och tittade på den blonda 24-åriga svenskan. En kvinna kom och ville ge bort sitt barn; hon var övertygad om att barnet skulle få en bättre framtid hos min vän.
Jag var på samma station bara för ett par veckor sedan. Nu för tiden vimlar det av turister där varje dag, både morgon och kväll. Någon enstaka gång lyfts ett ögonbryn eller två när de mer extrema ryggsäcksluffarna kommer förbi med dreads, trasiga kläder och ringar i näsan.
Hon säger att hon inte vet om hon vill åka tillbaka till Vietnam, hon är rädd att bli besviken. Jag kan förstå det. Det hon upplevde i det här landet är en tid som aldrig kommer tillbaka och skillnaderna är många och stora mellan då och nu. Trots att det bara är tio år sedan. Saker händer vansinnigt fort här nu. Nästan varje dag ser jag hus som rivs och nya, större och modernare hus som byggs här i Hanoi. Senare i veckan åker jag tillbaka till Sverige för några veckors semester och jag vet att när jag kommer tillbaka kommer det att finnas ställen i stan där jag knappt känner igen mig.
Ibland sörjer jag att det här landet jag har lärt mig att älska håller på att försvinna. Eller nej, inte försvinna , men det transformeras och förebilderna finns förstås i den moderna västvärlden eller i Japan.
Sen minns jag att folk i det här landet svalt för inte så många år sedan. Jag minns att över 70 procent av befolkningen fortfarande lever som jordbrukare under bitvis mycket svåra förhållanden. Jag minns att en arbetare på landsbygden tjänar 15-20 kronor för en hel dags arbete. Jag minns att det finns områden i det här landet där färre än hälften av invånarna har tillgång till rent vatten.
Det jag vill säga egentligen är väl att utveckling är nödvändigt och i grunden positivt. Det vi med våra ögon ser som ursprungligt, vackert eller kanske charmigt är i många fall ett hårt liv fyllt av lidande och umbäranden. Vietnam kommer att förändras, precis som alla länder gör. Det som är utmaningen, det vi måste se till, är att förbättringarna blir till nytta för alla människor och inte bara några få. Och vi måste göra människor delaktiga och ge dem kontrollen. Vem som kontrollerar utvecklingen i det här landet nu vet jag inte. Kanske är det kommunistpartiet, kanske är det den nya blomstrande marknadsekonomin, kanske rentav Världsbanken. Det är i varje fall knappast folket.
Vill bara helt kort skriva att jag gillade ditt sätt att beskriva utvecklingen på.
Tack Åsa!