juli 2004 Archives

Landade i Sverige i går och ser fram emot några veckors semester. Kommer att skriva mycket sparsamt här under tiden!

UNDP har släppt sin Human Development Report 2004. Där finns en del intressant läsning.

Några fakta om Vietnam ur HDR 2004 (Motsvarande uppgift för Sverige inom parentes)

Förväntad livslängd: 69,0 år (80,0 år)
Läs- och skrivkunnighet: 90,3 % (...)
HDI (Human Development Index): 0,691 (0,946)
Plats i HDI-rankingen(av totalt 177 länder): 112 (2)
Andel av befolkningen som lever på mindre än 1 dollar om dagen: 17,7 % (...)
Andel av befolkningen som lever på mindre än 2 dollar om dagen: 63,7 % (...)
Andel av befolkningen under 15 år: 31,7 % (17,9 %)
Barn under fem år som lider av undernäring: 33 % (...)
Telefonabonnemang (fasta, per 1000 invånare): 48 (736)
Mobiltelefonabonnemang (per 1000 invånare): 23 (889)
Internetanvändare (per 1000 invånare): 18,5 (573,1)
GDP per capita (US$): 436 (26 929)

Vietnam har förbättrat sitt utvecklingsindex (HDI) något sedan den förra rapporten, men föll jämfört med andra länder från 109:e plats till 112:e. Den förväntade livslängden har ökat något medan läs- och skrivkunnigheten bland vuxna gått ner något.

Läste om Cory Doctorows tal om DRM (Digital Rights Management) nu när det finns på svenska. (Översättning av Ulf Benjaminsson).

Det är verkligen lysande och intressant läsning. Jag skrev om Palladium och Microsofts DRM-satsningar i ETC 5/2002, men inser att jag kanske både förenklat och missat ett par viktigta punkter. (Men det roligaste är nästan att jag skrev att nästa stora uppdatering av Windows, Longhorn, skulle komma under 2004...)

IMG_3787_540.jpg

En vän till mig berättade om när hon var i Vietnam för tio år sedan. Hon reste i Kina och lyckades muta sig över gränsen uppe i Lao Cai i norra Vietnam, trots att det egentligen borde ha varit omöjligt för utlänningar att resa den vägen. Hon blev tvungen att stanna några timmar. Uppståndelsen var stor, hela personalen kom och tittade på den blonda 24-åriga svenskan. En kvinna kom och ville ge bort sitt barn; hon var övertygad om att barnet skulle få en bättre framtid hos min vän.
Jag var på samma station bara för ett par veckor sedan. Nu för tiden vimlar det av turister där varje dag, både morgon och kväll. Någon enstaka gång lyfts ett ögonbryn eller två när de mer extrema ryggsäcksluffarna kommer förbi med dreads, trasiga kläder och ringar i näsan.

google_error.jpg

Det verkar som att Google drabbats av MyDoom-viruset. Den senaste varianten av viruset söker i drabbade datorers adressböcker efter domäner (typ hotmail.com osv) och söker sedan på Google efter adresser på denna domän. Detta har genererat så stora mängder trafik att Google är omöjligt att komma åt från vissa ställen.

Ett av de ställena är, åtminstone för tillfället, Vietnam. Och jag som knappt kommer ihåg adressen till någon annan sökmotor... Dessutom påminns jag om att jag länge tänkt skriva något om hur sårbart vårt allt mer internetberoende samhälle börjar bli.

UPPDATERING (02:05): Google funkar igen. Puh.

"They actually still believe this was a dry run, regardless of whether they were musicians," Rawlin said, citing responses to the article and quotes attributed to Adams. "If terrorists can learn to fly planes, couldn’t they learn to play instruments?"

Brendi Rawlin från Womens Wallstreet, som publicerade den ursprungliga redogörelsen från flyg 327, hävdar fortfarande att de syrianska musikerna var terrorister. Det verkar vara vansinnigt svårt för en del att erkänna att de har fel, fel, fel.

Enligt en ny rapport från amerikanska justitiedepartementet sitter nu 6,9 miljoner människor i fängelse i USA. Det motsvarar 3,2 procent av den vuxna befolkningen.

Rapporten verkar inte finnas upplagd på departementets hemsida ännu, men New York Times har fler detaljer.

Märker att jag det blir en hel del om USA i mina blogginlägg. Det är svårt att undvika att skriva om detta fantastiska, fascinerande och samtidigt fruktansvärda land...

[För ett par år sedan skrev jag en artikel i ETC om fängelsesystemet i USA. Den hittar du här.]

"Iraq is free of rape rooms and torture chambers." – George W Bush, 8 oktober 2003

"Living conditions now are better in prison than at home... At one point we were concerned they wouldn't want to leave." – Brigadgeneral Janice Karpinski, chef för Abu Ghraib-fängelst, 14 december 2003.

En intressant tidslinje över händelserna på Abu Ghraib finns här.

Washington Times publicerade häromdagen en artikel om hur arabiska terrorister flyger omkring på amerikanska inrikesflyg för att rekognoscera inför kommande attacker. Artikeln baseras nästan helt på en berättelse från Northwest Flight 327 på väg från Detroit till Los Angeles, skriven av Annie Jacobsen på Womens Wallstreet. En berättelse som inte var något annat än ren paranoia.

Det är en berättelse om hur ett tiotal arabiska män går på planet och sedan beter sig misstänkt genom att "titta på varandra och nicka" eller genom att gå på toaletten upprepade gånger. Annie Jacobsen berättar hur "männen satt utspridda i planet, men så snart de var i luften gick de runt och pratade med varandra" och vid ett tillfälle överlämnades en McDonalds-påse från en av de arabiska männen till en annan. Dessutom hade någon av dem mörk kostym och solglasögon som han inte tog av sig under resan.

Annie Jacobsen beskriver resan som "fyra och en halv timma ren terror". Det är ingen tvekan om att hon och hennes man var rädda. Frågan är bara vem som var en fara för vem. När planet landade möttes de arabiska männen av ett stort uppbåd FBI-agenter. De förhördes i några timmar, men släpptes sedan. Det visade sig nämligen att de var musiker, på väg till en spelning i Los Angeles och att de inte har några som helst kopplingar till terrorism.

Det har på efterhand framkommit att de agenter som var med i planet (som har stränga order att inte avslöja sig om det inte blir absolut nödvändigt) säger att de aldrig var bekymrade för de tio arabiska männen. Däremot såg de Annie Jacobsen som ett allvarligt säkerhetshot eftersom hon hetsade upp stämningen och hotade att skapa panik bland passagerarna.

Ren paranoia med andra ord. En paranoia som blev en artikel i Washington Times och som dessutom tagits upp av NBC och andra nationella media.

Mer information:

Donald Sensing på One Hand Clapping har skrivit mycket om flyg 327 och avslöjar brister i Annie Jacobssens berättelse.

Michelle Malkin har kommit till Annie Jacobsens försvar.

Håkan Kjellerstrand är en av de som varit vänliga nog att svara på mina frågor om svenska bloggare. Han påpekar att den sista frågan kanske är lite svårtolkad.

Inser att den sista frågan är lite vagt formulerad. Jag ville hålla det enkelt, men kanske borde jag ha utvecklat mer. Jag inser att människor som bloggar har olika intressen, syften, ambitioner och målgrupper. Som du säger: en del skriver för sina närmaste vänner, andra med större läsargrupper i åtanke.

Det jag menar är nog egentligen om bloggar kommer att bli ett medium som läses även utanför bloggsfären, och om de kommer att påverka opinion och skeenden i olika delar av samhället. (På lokal, regional eller kanske global nivå, eller kanske inom ett begränsat ämnesområde). Kommer bloggar att kunna mäta sig med det vi kallar journalistik idag?

Jag ser ett jättebehov av att få fram alternativa röster, bilder och åsikter i media. Påfallande ofta ger etablerade media en bild och missar ofta att belysa andra sidor av ett skeende eller ett problem. Jag hoppas att bloggarna, med sin relativa enkelhet och inbyggda nätverkande kan bli ett sätt att fylla det behovet. Vad tror ni?

Tack till alla som svarat hittills, en sammanställning kommer så småningom. (Men jag väntar ett tag och hoppas på fler svar.)

Jag håller på med en artikel om bloggar och bloggande och skulle behöva lite hjälp från andra svenska bloggare! Om du har tid och lust att svara på frågorna nedan skulle du göra mig en stor tjänst. Korta eller utförliga svar är upp till dig. Svara som ett inlägg på din egen blogg eller som en kommentar till det här inlägget.

FRÅGORNA:

1. Varför bloggar du? Och varför började du?
2. Hur ofta skriver du på din blogg? Är det viktigt att skriva ofta?
3. Hur många besökare har du på din blog (ungefär)? Har du gjort något särskilt för att få fler läsare?
4. Vad ska en sajt innehålla för att kunna kallas blogg?
5. Tror du att den svenska bloggvärlden kommer att bli en verklig kraft i samhällsdebatten, eller kommer det att vara en liten grupp som bloggar gör varandra?

Om du tycker att jag missat något i frågorna är det förstås fritt fram att lägga till. Självklart är det också okej att bara svara på någon eller några av frågorna.

Tack på förhand!

Jag såg just en dokumentär om en grupp läkare som jobbar för Médecins Sans Frontières (Läkare Utan Gränser) i Sierra Leone. Det första som slår en är förstås vilket omöjligt men ändå fantastiskt jobb de gör. De räddar liv, men tvingas samtidigt se på när hundratals, kanske tusentals dör. Resurserna räcker inte. Läkarna tvingas ta fruktansvärda beslut; vilka ska räddas och vilka lämnar vi till en mer eller mindre säker död?

En annan sak man slås av är hur det i vissa delar av världen blivit nästan normalt att barn dör. Det är ställen där nästan alla familjer förlorat ett eller flera barn, och det är så jävla jobbigt att bara överleva att det knappt blir någon energi över att sörja. Vi lever i en sjuk värld.

CRW_5321_640.jpg

Sverige är inte det enda landet som har dåligt väder i sommar. Här i norra Vietnam har det regnat i stort sett dygnet runt den senaste veckan och det börjar ställa till problem. Värst är problemen uppe i nordöstra delarna, där nästan en hel bergsby blev bortspolad häromdagen och tre människor dog. Dessutom har många vägar spolats bort. (Bilden ovan är tagen några mil utanför Lao Cai förra veckan. Både läkarbilen och vår jeep kom över utan missöden). Här i Hanoi står vattnet tidvis högt på gatorna, men vi har inte sett några allvarliga översvämningar ännu.

IMG_4488_550.jpg

Däremot föll ett stort träd rakt över en gata inte så långt härifrån idag. Ett par parkerade bilar och någon trafikskylt krossades helt men som väl var skadades ingen människa.

Sörjer att jag inte lyckades ta mig till Sverige i tid för Stockholms jazzfestival. I lördags spelade Stevie Wonder och i tisdags var det dags för Bonnie Raitt, som verkligen gör skäl för den annars ganska klyshiga benämningen "bluesdrottning". Hon sa: "Blues comes in many flavours, but as long as it comes from the heart and it hurts, it's blues." Sen spelande hon "I can't make you love me" och det gör nästan ont bara jag tänker på det.

[I kväll spelar Rigmor Gustafsson, E.S.T och Angie Stone!]

I ett försök att "återställa ordningen på scenen" och för att säkerställa den nationella identiteten har kulturministeriet i Vietnam inför en lag om frisyrer. Regel nummer 47 förbjuder "skrämmande frisyrer, målat eller färgat hår, samt lång och okammat hår" för artister, popband, skådespelare och andra som står på scenen.

Protester från artistsidan har dock framförts, och det är oklart om, och i så fall hur, lagen kommer att tillämpas. Här i Vietnam finns ett talesätt som kan översättas ungefär "Kungens makt slutar vid bygränsen". I många fall är det upp till ledningen för de olika provinserna att tolka och tillämpa lagar, vilket gör att det kan bli väldiga skillnader i olika delar av landet.

I våras ville kulturministeriet förbjuda alla karaokebarer i Vietnam (utom de med utländska ägare). Anledningen var att de ibland används för att dölja prostitution och andra "social evils". Men nu är ju karaoke ett omåttligt populärt nöje för väldigt många vietnameser, och för första gången sedan jag kom till Vietnam fick jag se en verklig debatt i media och bland vanligt folk. Glädjande nog slutade det med att ministeriet drog tillbaka sitt förslag.

För ett tag sedan skrev jag om journalisten Seymour Hershs påståenden om att långt från allt kommit fram när det gäller tortyrskandalen på Abu Ghraib-fängelset i Irak. För den som är intresserad finns hela hans tal från konferensen i fråga här.

Seymor Hersh är en av de som skrivit mest om tortyren i Abu Ghraib. Mest känd är han kanske för att ha avslöjat My Lai-massakern och försöken att mörklägga den under USAs krig i Vietnam.

"National Commission on Terrorist Attacks Upon the United States" har just släppt sin slutrapport. Nu kan man hämta hem den som PDF från Washington Post eller direkt från kommissionens sajt.

UPPDATERING: PDF-filen hos Washington Post är en 31-sidor lång sammanfattning.
Vill man ha alla 585 sidorna är det kommissionens sajt som gäller.

UPPDATERING 2: Jason Kottke har också lagt upp rapporten i HTML-format.

[Länk till pdf hos Washington Post via Kottke.]

Michael Moore har börjat blogga. Än så länge har han bara hunnit med ett par inlägg. Han började så här:

Hey, my first blog entry! Welcome fellow bloggers and blog readers! Blog doggers and blog loggers. Blogging away for the common good or just to keep from watching whatever crap is on TV right now. What is on TV right now? No new 6 Feet Under tonight. The Practice has been bounced. Can't Jon Stewart do a Sunday show?

Dan Peter beskriver sin blog Desperate Dad så här:

My name is Dan Pater and this is an online diary I'm keeping ahead of my first child's birth in September, in which I try to apologise to her for being a fucked-up penniless arsehole with an attitude problem and an addictive personality. A stirring epic of the human soul to rival the struggles of Gandhi, Mandela, Gazza.

I det senaste inlägget beskriver han hur hans arbetsgivare försöker kontrollera de anställdas webbläsande genom att blockera allt från Hotmail till BBC. Resultatet blev att alla nu ägnar stora delar av sin arbetstid åt att hitta sajter som man kan nå... Fynden hittills visar att många Google-sökningar blockeras direkt, men att en sökning efter exempelvis "Czech Bukkake" går fin-fint.

Kolla in den här pingismatchen! Vi snackar fantastiska specialeffekter, precis som i filmerna om Neo. Fast lite mer... low-tech. Dagens roligaste. (Tack för tipset Johan!)

Trots att den här bloggen bara funnits ett par veckor börjar spam hitta in i kommentarerna. Jag har just installerat Stefan Geens hack för att se om det kan lösa problemet. Det tar bara tio minuter att installera och än så länge ser det riktigt bra ut.

Det enda du märker som användare är att du måste skriva in bokstaven "P" i ett extrafält. Ganska lite krångel, men jobbigt för automatspammarna att komma runt. Tack Stefan!

fly.jpg

Bokade om min flygbiljett i går vilket betyder att jag landar i Sverige på torsdag nästa vecka. Ett par dagar tidigare än planerat, vilket känns bra! Nog för att jag trivs här i Hanoi, men jag ser verkligen fram en månad tillsammans med världens bästa Elin, familj och vänner. Vi ska bland annat fjällvandra, planen är Hemmavan-Ammarnäs, det ska bli hur skönt som helst.

Har förstått att sommaren hittills inte varit den bästa. Räknar kallt med att det ändrar sig lagom till slutet av nästa vecka.

Lyssnade i går på Sommar med Fredrik Lindström (via nätet förstås, hans program var den 10 juli). Det var ett riktigt bra program med många iakttagelser om svenskar och svenskhet. Bland annat konstaterade han att svenskarna troligen är världens ensammaste folk. Kungsholmen i Stockholm består av 84 procent ensamhushåll. 84 procent.

Här i Vietnam är det förstås annorlunda, både på grund av kultur och av allmän trångboddhet. Här bor ingen ensam. Unga människor bor kvar hemma hos sina föräldrar tills de gifter sig. När föräldrarna går i pension flyttar de ofta hem till någon av sönerna och dennes familj. Visst – det orsakar enorma slitningar, ofta bor dessa storfamiljer på en ganska liten yta. Men ändå: det finns alltid någon där. Någon som kan hjälpa, som bryr sig om. Kanske har vi något att lära.

Lyssnade också på Mikael Persbrandt. Skitbra. Han är inte så jävla macho som alla tror.

Två bröder, 12 och 13 år gamla dödades förra veckan av en explosion orsakad av artilleripjäs från USAs bombningar på 60- och 70-talet. Samma dag dog också Ha Minh Khanh, en 40-årig bonde, när han försökte öppna en 81-mm artilleripjäs han hittat i skogen. Men trots två miljoner dödsoffer under kriget och trots att kriget fortsätter att döda folk än idag finns ingen bitterhet mot amerikaner.

Om du prenumererar på min blog via RSS vore jag tacksam om du pekade om din RSS-läsare till min nya adress!

[Jag har börjat använda mig av FeedBurner, mest för att få lite bättre statistik på RSS-användandet.]

Det här vill jag lära mig! Kolla in i was just really very hungry för en utmärkt beskrivning av hur man lagar sitt sushi-ris på bästa sätt!

Boing Boing citerar journalisten Seymor Hersh där han säger att långt från allt kommit fram om vad som pågått i Abu Ghraib-fängelset.

The boys were sodomized with the cameras rolling. And the worst above all of that is the soundtrack of the boys shrieking that your government has. They are in total terror. It's going to come out.

Frågan är förstås om Hersh verkligen sett filmerna, och varför han i så fall inte skrivit om det själv. Det som stödjer hans påståenden är att liknande anklagelser om våldtäkter och sexuell tortyr har framförts tidigare av bland andra senator Lindsey Graham:

The American public needs to understand, we're talking about rape and murder here. We're not just talking about giving people a humiliating experience. We're talking about rape and murder and some very serious charges.

Joi Ito's Web citerar Michael Eisner, VD på media- och nöjesimperiet Disney.

He was asked if he regretted not distributing Fahrenheit 9/11. He said no. Disney is not partisan and the movie was clearly political. Disney is an entertainment company. He said Rupert Murdoch said no for a completely different reason. Murdoch said he hated Moore and liked Bush. That's not why Disney didn't distribute the film.

When asked whether he liked the movie, Eisner said he loved it. It was like going to a rock concert. It was entertaining, hilarious. He loved it in a non-political way.

Underligt hur Eisner och Disney väljer att vara opolitiska i vissa fall, men politiska i andra. Ett exempel: När Disney för några år sedan gjorde en milleniumutställning i Florida valde man att markera Jerusalem som landets huvudstad. Låter som en skitgrej kanske, men det är principiellt ganska viktigt.

I stort sett inga nationer erkänner Israels rätt att ha sin huvudstad där (inklusive USA, som fortfarande har sin ambassad i Tel Aviv). Flera FN-resolutioner gör klart att Jerusalem är ockuperat Palestinskt område, men Disney framhärdade på ett sätt som knappast kan tolkas på något annat sätt än som en politisk markering.

Länk till Joi Ito via Boing Boing

Vietnam och Kina ligger i topp när det gäller andelen pirakkopierad mjukvara enligt Newsweek. Globalt är omkring en tredjedel av all använd mjukvara piratkopierad enligt notisen, medan siffran i Vietnam och Kina ligger på 92 procent.

Jag är inte förvånad. Det är i stort sett omöjligt att få tag på legal programvara i Hanoi, samma sak gäller för övrigt cd- eller dvd-skivor. Piratkopierade program, filmer och piratkopierad musik säljs helt öppet. En program-cd kostar 5000 VND, det motsvarar 2,50 kr. Man kan köpa hela Adobe Creative Suite för under en tia. Dvd-skivorna kostar omkring 18000 VND, eller nio kronor.

Vad jag förstår så har myndigheterna här börjat titta på problemen. I takt med att Vietnam i allt högre grad deltar i olika internationella samarbets- och handelsavtal ställs ju också högre krav från andra länder. Men än så länge verkar försäljarna klara sig bra (möjligen med hjälp av "avgifter" till polisen), och få tänker egentligen på att det är olagligt. Det är ju det enda som finns.

CRW_4930_540.jpg

Jag åker hem till Sverige i december och rekryteringen av min efterträdare är i full gång. Om du är intresserad av att jobba som volontär (vi kallar det projektrådgivare i annonsen) i Hanoi, kolla här!

Bob Woodward beskriver USAs krigsförberedelser som en maskin som är svår att stoppa när man väl startat den.

Of course, the president makes the decisions. But once military planning has begun, once the CIA starts thinking about clandestine operations, once Donald Rumsfeld and, in this case, George Tenet start moving full steam ahead, then it becomes very difficult to stop the whole thing.

[Intervjun är gjord av Der Spiegel, men publicerad på engelska i NYT som kräver registrering].

CRW_5367_640.jpg
Dao-flickor i Muong Hum

Efter en nästan sömnlös natt på tåget (jag låg högst upp och luftkonditioneringen i taket var ovanligt kraftfull, brr) är jag tillbaka i Hanoi efter fyra dagar i Sapa med omnejd. Det var svårjobbat, mest på grund av språket. Det är svårt att hitta guider som pratar mer än några ord av något minoritetsspråk, och ute i byarna kan det vara svårt att hitta någon som kan mer än några ord vietnamesiska. Men efter ett ha besökt ett antal byar, hälsat på hemma hos familjer och pratat med folk på marknaderna tror jag att jag har tillräckligt för att få ihop ett intressant reportage. Mer om detta senare, tills vidare får ni hålla tillgodo med några bilder. (Klicka på länken nedan för att se resten av bilderna).

Litteraturproffesorn Tran Khue, 68 år, dömdes i dag till 19 månader i fängelse för att ha publicerat en text på Internet där han kritiserat Vietnams gränsöverenskommelse med Kina.

Domen är ovanligt mild. Tidigare domar för ungefär samma "brott" har givit 6-8 år i fängelse. Kanske håller omvärldens reaktioner på att göra nytta?

(Tack till Erik för tipset!)

CRW_3206_v2_540.jpg

Om några timmar sätter jag mig på tåget till Lao Cai för vidare transport upp mot Sa Pa. Tanken är att jag ska göra ett reportage för Utblick, min arbetsgivares tidning, om H'mong-folket.

Sa Pa ligger uppe i bergen i nordvästra Vietnam, relativt nära både gränsen till Laos och Kina. Här finns några av de ca 80 etniska minoriteter som lever i Vietnam, och jag är ganska nyfiken på hur de har det. H'mong-folket är utspridda över Kina, Laos, Thailand och Vietnam och i hundrtals år har de levt bokstavligen utan gränser. Nu lever de i olika länder, alla med olika sätt att behandla och "hantera" sina minoritetsfolk.

Återkommer på onsdag när jag är tillbaka i Hanoi.

(Kvinnan på bilden tillhör Dao, den andra stora minoritetsgruppen i Sa Pa. Kvinnorna i bakgrunden tillhör H'mong om någon undrar.)

"The idea that you can merchandise candidates for high office like breakfast cereal is the ultimate indignity to the democratic process."
-Democratic candidate Adlai Stevenson, 1956

Hämtat från Daily Kos, en utmärkt blog som just nu mest handlar om det pågående valet i USA.

Tack vare Magnetbox fick jag upp ögonen för en ny amerikansk policy om HIV-prevention som offentliggjordes av CDC (Center for Disease Control) förra veckan. Kortfattat kan man säga att Bush nu lyssnat på den krista högerns krav och därmed får de som jobbar med HIV-prevention inte längre förespråka säker sex och kondomanvändning. I stället är det predikande av avhållsamhet som gäller.

Informationsverket hittade jag en länk till World 66, en slags resecommunity där man bland annat kan markera på en karta vilka länder man har varit i. Min karta ser ut så här:

membercolormap.gif

30 länder avklarade, men ruskigt stora vita fläckar i vissa världsdelar. Måste åtgärdas!

Det är nog minst sagt annorlunda att vara biståndsarbetare i Hanoi, Vietnam nu än för, låt säga, femton år sedan. Då hade Vietnam just öppnat sig för omvärlden och börjat införa sin renoveringspolitik (doi moi) och slagit in på vägen mot det man nu kallar en socialistisk kapitalism. Då var gatorna ännu fyllda av cyklar, att ha motorcykel var fortfarande ganska exklusivt och bilar ska vi inte prata om.

Nu strömmar turisterna och utländskt kapital in. Vietnams ekonomi växte med över sju procent på bara första halvåret i år. Nu finns här rikedomar, om än bara hos några få. För varje vecka kommer fler bilar ut på Hanois små gator, dagligen påbörjas nya kontors- eller bostadskomplex. Gamla hus rivs för att ge plats åt bredare vägar.

Då var telefonnätet outbyggt och inte särskilt tillförlitligt. Nu finns med mobiltelefonmaster till och med uppe i bergen i norr. Vi kallar det utveckling, och visst är mycket av det fantastiskt, och visst har människor det generellt mycket bättre. Det gäller också oss utlänningar förstås. Nu kan vi köpa pizza och kaffe latte och gå på luftkonditionerade gym. Och så har vi Internet! När jag var här 1998 fanns kanske fem Internetkaféer i hela Hanoi. Nu finns över 1500. För något år sedan introducerades ADSL och nu kan jag enkelt prata med de där hemma, uppdatera en blog, skicka bilder till tidningsredaktioner eller kolla på Aktuellt. Isoleringen från vännerna och hela samhällslivet i Sverige blir så otroligt mycket mindre. För femton år sedan fick man förlita sig på brev (det kan fortfarande ta en månad för vanliga brev att ta sig mellan Sverige och Vietnam) eller risiga telefonlinjer till skyhöga priser.

Utvecklingen går åt rätt håll. Faktiskt. Fattigdomen är mindre i Vietnam, för bara några år sedan svalt folk fortfarande i landet. Som vanligt finns det baksidor. Pengarna som kommer in i landet fördelas otroligt ojämlikt. Vi snackar ny BMW eller Mercedes kontra en årsinkomst på 250 dollar. Ja, årsinkomst. Korruptionen är vidrig, det går inte att lita till rättssystemet och det sociala skyddsnätets maskor är minst sagt vida. Och så har vi de växande problemen med droger, speciellt bland unga. Och HIV förstås, en tickande bomb, ingen vet riktigt hur stort problemet är.

I våra projekt försöker vi komma till rätta med en del av det där, åtminstone för människorna vi jobbar med. Det händer ofta att jag tvivlar på nyttan av det vi gör här, men så händer det där lilla. En gnista som tänds i ögonen hos studenterna man har jobbat med ett tag. En gnista av engagemang och en vilja att förändra till det bättre. Det räcker.

hong_kong_mix_540.jpg

Början till slutet? Foto: Pierre Andersson

Mer än 250 000 människor demonstrerade i Hong Kong den sista juni under temat "ge makten åt folket". När Storbritannien lämnade över Hong Kong till Kina 1997 utlovades en "hög grad av autonomi" och att man efter tio år skulle få möjlighet att via direkta val skulle få utse egna ledare.

I april i år beslutade Kina att alla förändringar i Hong Kongs vallagar först måste godkännas av regimen i Peking och att direkta val 2007 är uteslutet.

För ett år sedan demonstrerade närmare en halv miljon människor på gatorna i Hong Kong. Den gången var det för att protestera mot nya säkerhetslagar som Peking ville införa i provinsen. Protesterna var så kraftiga att förslaget drogs tillbaka.

Utvecklingen är intressant, inte bara för demokratin i Hong Kong, utan för utvecklingen i hela regionen. Om folket lyckas driva igenom autonomi och ett demokratiskt självstyre i Hong Kong skulle det onekligen vara uppmuntrande för demokratiska krafter i övriga Kina. Och om Kina blir mer demokratiskt finns det gott hopp om förändringar till det bättre både i Nordkorea och Vietnam. Är det början till slutet för de sista stora kommunistdiktaturerna vi ser?

CRW_2803_550.jpg

Till att börja med vill jag säga att jag gillar värme. Det är en ren njutning att kliva ut i en 35-gradig omgivning och bara låta sig omslutas. Att åka moppe genom Hanoi på kvällarna i kortärmad skjorta och bara njuta.

Men. Det finns ett men. När temperaturen börjar krypa närmare 40 än 35, när man inte kan fly in i sin luftkonditionerade lägenhet, när svetten rinner och lakanen blir genomsura trots att man lägger sig rakt under takfläkten – då gillar jag inte värme längre.

Har varit ute på skolan i Soc Son ett par dagar. Allt större del av vår verksamhet sker där ute och då är det ju där jag gör nytta. Just nu kör personalen därute tio klasser i engelska, datorer och musik, dessutom har man just startat fyra ungdomsklubbar och en barnklubb finns sedan tidigare. Det är ruskigt roligt att besöka klasserna och klubbarna, även om kommunikationen än så länge inskränker sig till "Hello", "How are you", och "What's your name?".

Det som inte är så kul är just värmen. Lagom till att jag kom ut till skolan slog årets andra värmebölja till. Klassrummen blir otroligt varma och både lärare och elever blir trötta förstås. Och så jag då, jag som egentligen gillar värme, men som bara kunde sova några timmar, och som går omkring med mer eller mindre konstant huvudvärk för att jag inte hinner dricka i samma takt som jag svettas.

Projekten löper på relativt bra med andra ord. Det enda som gör mig frustrerad just nu är en del organisatoriska problem i vår samarbetsorganisation. Det är frustrerande att jag efter ett och ett halvt år inte kunnat bidra med mer lösningar på de bekymmer som finns, det är frustrerande att inte veta riktigt var kulturella mönster slutar och var de personliga egenskaperna tar vid, och det är frustrerande att känna att man springer in i en vägg varje gång man tycker att man börjat få upp farten.

Jag tror att jag delar de här känslorna med ganska många som är ute i världen och jobbar. Något jag saknar, och som jag ångrar att jag inte drivit på hårdare, är något slags forum för internationella hjälparbetare/volontärer som arbetar i Vietnam. Man kunde ordna seminarier varannan månad, kanske sätta upp ett diskussionsforum på webben. Utbyta erfarenheter, lära av varandra, "hur hanterar ni det här?", "har ni samma problem i era projekt?".

Problemet är ju ofta, speciellt om man som jag är ute för första gången, att man inte har så mycket att jämföra med. Man har sina svenska referensramar, men de är ju inte riktigt tillämpbara här. Vad bör man acceptera, vad borde man försöka sätta stopp för? Sunt förnuft räcker en bra bit, men kanske inte hela vägen.

[Denna text är även publicerad här.]

Kommentarer